Igårkväll fastnade jag framför en dokumentär om demonstrationerna/revolutionen vid Tahrirtorget i Egypten, för att störta Mubarak. Det som berörde mig enormt, var att oavsett klasstillhörighet, religion eller kön, så enades alla och kämpade för samma sak och mot samma mål. Att de äldre visade sin enorma tacksamhet mot de yngre, för att de äntligen vågade, efter 30 år av förtryck.

Det som gav mig en tankeställare i det hela, var att hur förtryckta och fattiga de är, så finns det en lycka och en glädje. Blir man mer ödmjuk inför livet under dessa förhållanden, eller vad beror det på?

Här har vi både yttrande- och -demonstrationsfrihet, men jag kan aldrig se framför mig att vi skulle gå man ur huse för att stå upp för, eller protestera emot något. Nu kan inte själva sakfrågan jämföras, men ändå. Här finner vi oss i det mesta och gnäller i det tysta, eller kanske slår på stort och skriver en insändare i den lokala dagstidningen.

Så, det är själva enandet som fascinerar mig! Att egyptierna höll ihop, även fast de riskerade sitt liv och att ca 850 människor fick sätta livet till, martyrer eller ej.

*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

Nästa sak som får mig att använda de få krokiga hjärncellerna är hur nätmobbningen ökat bland ungdomar. Hemskt! Men, det kommer aldrig att ta slut så länge inte ens vuxna klarar av att uppföra sig mot varandra. Dagligen ser man personliga påhopp och spydigheter på nätet bland sk vuxna! Så lätt att kunna gömma sig bakom en skärm eller mobiltelefon för att spy ur sig otrevligheter som man i flesta fall inte kan stå för om man ses öga mot öga. Om ungdomar ska förstå och lära sig, så måste nog vuxna visa vägen och vara ett godare föredöme.

Det var dagens "krokiga" funderingar och reflektioner:-)

//