Innan jag flyttade hit bodde jag i en lägenhet som jag stormtrivdes i, på nedre botten, i ett lugnt och grönskande område med egen ingång. Där hade jag en granne som jag redan från första dagarna efter inflytten fick en mycket annorlunda relation till. Vi hade spalje mellan våra respektive altaner och en arla morgon då jag avnjöt frukost utomhus hörde jag ett prasslande ljud mellan springorna. Det kom ett brev från min granne. Skrivet på en riktig gammal hederlig skrivmaskin, med ett utnött färgband. Det var Gunnar. Han ville önska mig välkommen och hade noterat att jag hade både hund och katt som han gärna ville träffa. Det var så vår "relation" inleddes och pågick under dryga tre år.

Gunnar var 80+, blind på ena ögat, lite svårt med minnet, att gå, prata och skriva efter bortopererad hjärntumör. Han hade fler andra sjukdomar och diagnoser och en uppsjö med mediciner. Han spenderade den mesta tiden från tidig vår till sen höst, i sin fällbara solstol, rökandes på sin altan.
Jag minns inte hur många blommogram jag fick. Tårtor, fika, litteratur hörde också till vanligheterna. Men sällan pratade vi med varandra, utan den varma årstiden åkte breven fram och tillbaka mellan spaljen. På vintern lade vi breven i respektive brevlåda.
Ibland kände jag mig bevakad, då han hade stenkoll på om jag var hemma eller inte. Hade jag inte svarat på ett brev på några dagar, då ringde han på dörren, eller bara kikade in genom fönstrena.
Gunnar hade tappat livsglädjen för länge sedan, men jag tror att min brevväxling med honom faktiskt emellanåt gjorde hans liv lite lättare att leva. Han fick ju leva lite genom mig, vilka jag umgicks med, vad jag pysslade med och hur min häst mådde och gick. Att min katt i sitt koppel gick under spaljen, in på Gunnars altan och hoppade upp och sov i hans knä, vet jag värmde honom varmt.
Vi fortsatte brevväxlingen en period efter jag flyttat hit, skickade bilder och berättade om idyllen. Han var ledsen, saknade mig som granne. De nya grannarna hade mycket fester och klagade så mycket hos bostadsrättsföreningen om att Gunnar rökte på altanen, att han fick rökförbud.
Något år efter jag flyttat hit, fick jag ett telefonsamtal från Gunnars dotter. Han hade somnat in.
Hans önskan hade äntligen slagit in och han hade fått ro.
Ärligt så har jag inte ägnat honom en tanke på senaste tiden, men så nu när jag varit krasslig har jag gått igenom lite gamla papper - och hittade då alla års brevkonversation som jag sparat!
Då slog det mig, att jag faktiskt skulle vilja skriva en bok om vår relation. Vi skrev verkligen om allt mellan himmel och jord. Hur jag, mitt i livet ändå fann en sådan annorlunda speciell vän mer än dubbelt så gammal som jag.
In memorian Gunnar
//