Idag är det the D-day. Sista dagen på semestern. Vi har inte bestigit berg, åkt jorden runt eller byggt nytt hus. Vi har haft den här ledigheten till att landa, andas, ta dagen som den kommer och bara varit (förutom att maken flugit brandflyg så det står honom upp i halsen. Typ.)
Personligen har jag försökt strukturera och sätta upp delmål i mitt egna mående. Hitta balansen i vad som får mig må så bra jag bara kan. Tänk att det skulle ta mer än halva min livstid att börja bli snäll mot mig själv. Att inte bry sig om skitprat eller söka bekräftelse.
Jag har liksom två arbeten. Ett där jag tjänar mitt levebröd och ett där jag jobbar med mig själv. Båda är lika krävande, men på olika sätt. Ingenting sker av sig självt och ingen annan kan göra det sistnämnda jobbet åt mig.

Idag har jag utmanat mig själv genom att passera jordgetingboet där Rökkvi & jag blev attackerade. Det gick bra även om pulsen steg innan. Nästa steg blir att passera där med Rökkvi också.
Hade fickorna fyllda med kortison och antihistamin.

För ovanlighetens skull har jag inte knäppt en massa foton på djuren, även om det är med dem jag spenderat större delen av tiden.
//