För att göra en lång historia...lång.

I tisdags på min lediga dag. Soligt. Så red jag. Precis som vanligt. Baldur var en klippa på sitt pass. Vi jobbar just nu med att hitta ett medeltempo i tölten, men brukar avsluta med ökad tölt - vilket är den gångart han är mest avslappnad och bekväm med. Någonstans där i den ökade tölten på väg mot att sakta av, så snubblar han. Ner på bringan, nosen i backen och sen slår runt i en graciös saltomortal. Någonstans i den hundradels sekund detta tar, är jag någonstans mittemellan marken och hästen.

Det enda jag hinner tänka på (ja förutom att hela livet flashade förbi) är att skydda ansiktet. Så jag drar in huvudet så långt jag kan mot bröstet.
Sen vet ni den där känslan när tiden stannar upp. Allting blir tyst och man bara kastar sig upp för att se hur det gick med hästen. Känner att kroppen värker och blodet kyler, men just där och då spelar det ingen som helst roll. Hästen är viktigast!
Nu, nästan två dygn senare är jag så enormt tacksam och lycksalig över att Baldur inte bröt nacken!!! Han har klarat sig helt ifrån svullnader, utan endast ett skrapsår på mule och bringa. Min pedantskötta sadel är dock i en annan kaliber, som fick ta smällen där i gruset. Och hjälmen. Men som min man sa, det är bara materiellt!! Huvudsaken är att Baldur och jag mår bra.
Jag mår förhållandevis bra. Blåslagen och öm i hela kroppen. En skadad hand, axel och knä.... och lite fingrar. Men vad gör det på en redan trasig och sargad kropp.

Idag står endast långpromenader med hästar och hundar, för att mjuka upp våra muskler. Och fira Bangsi som fyller 10 år idag<3

...Och beställa en ny hjälm!!
Kom ihåg - rid ALDRIG utan hjälm!!! Tack vare den har jag räddat mitt huvud, ansikte, tänder!!!