Nu var det ett tag sedan. Den ena dagen är den andra lik så numera hittar jag sällan inspirationen. Att det är sjuttiofemton nyanser av grått ute gör saken inte ett dugg bättre. Min kropp ogillar också det här vädret och värken blir betydligt mer påtaglig. Känner mig lite som en trasig tumstock. Tur att jag har alla djuren säger jag bara. Som håller igång mig. Smörjer upp de gnisslande gångjärnen!:-)

Baldur har blivit trött, det känns tydligt. Sånär som på vila hela september så har han jobbat på finfint i ett år. Låter honom få vila nu. Kommer säkert att märkas tydligt när han är nyfiken och redo igen.
Hròi har pga sin dåliga mage fått en betydligt längre vila, men han däremot bara skriker att få jobba. Kommer i full karriär och rusar under grinden när jag tar någon annan för arbete. Rökkvi är också positivt inställd till arbete. Han har haft en liten trotsperiod där han ogillar att det ställts krav, men tycker att det släppt och vi har hittat ett bra ge-och-ta-läge. Ibland kan jag nerslås lite av att det inte går så fort med utvecklingen och var vi borde hamnat. Samtidigt så är mina hästar också mina livskamrater, så att bygga en långsiktig relation och ett förtroende är så viktigt för mig. De ska känna mig utan och innan. Lita på mig till 110%. Gör de det, så får jag massor tillbaka.

Nu ska vovvarna & jag ut på en morgonpromenad i blåsten. Får väl klamra oss fast i nån stabil björk?
Sen ska det mockas efter grisarna av en mysig natt på stall - lär ta halva dagen;-P
//

Jag skojade med kollegor för ett tag sedan att vi borde ha en godislåda att dra ut vid tillfälle då sötsuget faller på. Döm om min förvåning och glädje när vår gulliga veterinär CMöL packar upp massa GODIS ur sin ryggsäck igår<3 Hur bäst kan man vara?!:-) För jag skiter fullkomligt i alla dieter, vad man ska äta eller inte äta! Jag är ju glad att jag äter oavsett vad det är. Och GODIS är GOTT! Basta!

Känns normalt att vara tillbaka i gemet! Att få fylla en funktion igen och att få ha en ledig dag idag är b e t y d l i g t trevligare än att vara fastkedjad i hemmet.

Igår växte jag efter en terapisession också. Ialla fall någon meter eller så. Tänk att få höra att man gjort framsteg. Att jag efter mer än 20 år kommit till en punkt i livet där det är dags att vara den jag är!! Det känns faktiskt ganska häftigt om jag får säga det själv.

Nu blir det en höstlig promenad med vovvarna så får vi se vad dagen har i sitt sköte!

Imorgon är det tillbaka i pyjamas! Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, men jag övervinner mina rädslor mer och mer för varje dag. Så nu tas fotbojan av, stickning och Hem till gården får vilopaus *fnissar lite för mig själv*.

Jag är trots förmaningar om att inte rida själv, tillbaka i sadeln. Oj, som jag längtar och det är verkligen D E T som får mig att må som
bäst. Trots att jag har en riktigt uselt självkänsla vad gäller min ridning så har jag ialla fall insett att jag gör nånting bra däruppe i sadeln. Jag är bra på att ge mina hästar gott självförtroende! Att de vågar lita på sina egna förmågor, att bemöta livet och naturen med allt vad det erbjuder.
Ångrar inte för en sekund att jag vågade ge mig på unghästar. Vi reser framåt tillsammans och den resan skulle jag inte vilja ha ogjord för allt i världen.
<3<3<3

Inte på något sätt glömmer jag bort hundar eller katt, men just nu ligger fokus på hästarna igen. Vovvarna får sitt också, fast just nu handlar det mest att få bara vardagslydnaden att sitta när de är alla tre tillsammans. De har olater som självklart beror på mig och när de är tillsammans - det jobbar vi på.
//

Höstrusk!
Älgjaktsstart.
Har lika många löv inomhus som ute. Det mesta fastnar i hundarnas päls nu. Nu får vi hålla oss från skogarna, till makens stora glädje;-P
Jag erövrar fortfarande mina demoner och rädslor sakta men säkert. Är ett heltidsarbete att jobba med sig själv, men jag längtar väldigt mycket till mitt andra jobb nu. Känner att jag börjar bli redo.
Dags att få av sig *fotbojan*.

Vaknade väldigt tidigt imorse. Låg bara och väntade på telefonsamtalet - att en häst smitit -. Baldur har rymt 3 ggr på en vecka! Har inte en susning om hur han lyckas då hagen är intakt och ström på tråden. Igår hotade jag med att raka av honom all päls och klä in honom i aluminiumfolie. Kanske lyssnade han, för imorse var han kvar i hagen. Första gången blev de andra två lite stressade och avundsjuka. Gång två och tre har de inte kunnat bry sig mindre;-)
Det är något med mig och rymmarhästar. För att hålla mig sysselsatt? Slita av mig mitt hår? Hålla liv i mitt *italienska* temperament?
Tur han är sjukt söt & trevlig!!:-)

Snart blir det brasa i kaminen. Sen ska jag väl svära och domdera lite mer med raggsockestickningen. Går inget vidare med nya paret, men skam den som ger sig.... och det är ju inte så att jag ska ta mig iväg nånstans;-P
//

Okej, för ganska exakt en månad sedan var jag ute i trädgården och rensade ogräs... Sen är resten borta. Jag synkoperade med minnesbortfall. Hela närminnet som bortblåst. Då jag var ensam är tiden för medvetandeförlusten helt oklar. Det blev tripp till Falun och inläggning. Det som uteslöts på plats var stroke och hjärtinfarkt.
Sen blev jag hemskickad med devisen ”lev som vanligt”, men du får inte rida, inte gå själv med hundar i skogen, inte bada/duscha när du är ensam hemma, inte ha tända ljus själv, lås inte om dig på toaletter och körkort indraget under utredning. Lev som vanligt? En som rider 3 hästar om dagen, jobbar och går mil med hundar...


Igår efter 29,5h i vaket tillstånd (ren och skär tortyr kan jag meddela!!!) så har jag äntligen fått göra EEG. Tar 2 veckor innan jag får svar på det. Väntar fortfarande på MRT och läkarbesök...
Det är alltså just nu som ev. epilepsi utreds...

Som tur är så går jag hos den bästa terapeut som finns! Som hjälper mig att återta mitt liv, sakta men säkert. Jag har kommit upp på hästryggen igen (med bästa maken som ”personlig assistent” om
nåt skulle hända). Jag har fina människor runt omkring mig som stöttar & peppar<3

Så, nej... Jag vill inte ha ett endaste ”tycka synd om”!!! Jag har tyckt synd om mig själv så det räcker och blir över! Jag har smått börjat återhämta mig från traumat och bearbetar framtiden.
Tanken på att inte kunna behålla hästarna har utan tveksamhet varit det absolut värsta tänkbara scenariot!!!
Att skriva ner det här är bara en process i min acceptans. Att det får vara såhär just nu.

Nu ska jag ta tag i att tvätta bort limmet hur hårbotten efter +20 elektroder. Att bada håret i Descutan är rena drömmen i jämförelse och jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva vara vaken i mer än ett dygn igen!
Åver & Aout!
//

Enklaste sättet att TACKA ALLA er som
bara funnits där för mig. Som finns där. Som på ett eller annat sätt genuint stöttar mig på min väg tillbaka. Att våga ta steget.
*Ni är bäst & med stora hjärtan!*
Det betyder så enormt mycket för mig!
<3
*TACK*

Har haft den här bloggen i snart 11 år så visst skulle det kännas lite konstigt att bara ta bort och stänga ner. Samtidigt så är mitt liv pretty much the same...
Jag har tre personliga dagböcker ... nej fyra, som jag skriver i dagligen som bara är för mig. Att följa min egna resa genom livet, som fruga, matte och alter ego.
Och kanske för en och annan älgfluga som boar in sig i hårbotten:-P
Så som det känns nu så blir det kanske ett litet längre brejk. Eller inte.
Men jag lever. Jag utvecklas varje dag som människa, medmänniska och förhoppningsvis även som ryttare.
Dessutom så finns ju telefoni fortfarande...
På återseende om en dag, en månad eller ett år.
//

*Life is not a problem to be solved, but a reality to be experienced*

Idag är det the D-day. Sista dagen på semestern. Vi har inte bestigit berg, åkt jorden runt eller byggt nytt hus. Vi har haft den här ledigheten till att landa, andas, ta dagen som den kommer och bara varit (förutom att maken flugit brandflyg så det står honom upp i halsen. Typ.)
Personligen har jag försökt strukturera och sätta upp delmål i mitt egna mående. Hitta balansen i vad som får mig må så bra jag bara kan. Tänk att det skulle ta mer än halva min livstid att börja bli snäll mot mig själv. Att inte bry sig om skitprat eller söka bekräftelse.
Jag har liksom två arbeten. Ett där jag tjänar mitt levebröd och ett där jag jobbar med mig själv. Båda är lika krävande, men på olika sätt. Ingenting sker av sig självt och ingen annan kan göra det sistnämnda jobbet åt mig.

Idag har jag utmanat mig själv genom att passera jordgetingboet där Rökkvi & jag blev attackerade. Det gick bra även om pulsen steg innan. Nästa steg blir att passera där med Rökkvi också.
Hade fickorna fyllda med kortison och antihistamin.

För ovanlighetens skull har jag inte knäppt en massa foton på djuren, även om det är med dem jag spenderat större delen av tiden.
//