Äntligen har minusgraderna anlänt och jag tycker om det, även om jag fryser konstant. Första advent. 22 dagar till innan vi vänder och går mot ljusare tider igen. Tycker om att se fönster lysas upp av alla stjärnor och ljusstakar. Värmen.

Inatt drömde jag att Coronaviruset plötsligt dog ut och vi skulle leva på som förut från och med idag. Jag fick panik! Såklart ogillar jag pandemin, men jag trivs med att världen stannat upp. Att vi behöver tänka om. Vara rädda om livet, varandra och tiden.
Att inte ta allt för givet utan eftertänksamhet. Tacksamhet.

Igår fick jag ett infall att baka bullar. 116 stycken blev det. Oj vad jag insåg hur lite jag tycker om att baka. Mjöl i hela köket. En evig väntan på all denna jäsning. Hinner tappa motivationen och inspirationen många gånger under väntan. Nu vet jag, att det ska ta lång tid innan jag får ett sånt här infall igen. Det enda positiva jag kan komma på är att det doftar gott i huset. Fortfarande. Kaneldoft.
Just ja, träna på mitt tålamod också. Icke att förglömma.
Varför säger man förglömma? Hur ofta efterglömmer man?

Idag ska jag ge mig på att snickra ett slags fodertråg till hästarna. Har en bild i huvudet hur det ska se ut. Vill förlänga ättiden på kvällen/natten. Ska bli spännande att se om jag lyckas skapa det utifrån bilden jag har i mitt huvud.
Men först ska jag bara sitta och titta på
första ljuset som tänts. Klia katten på magen och dricka kaffe. Hitta lugnet. Andas. Och skriva dagbok. Väderbok.

Känner mig lite som en papegoja som fått lära sig att prata och bara kan en eller två meningar. Hösten. Denna årstid som jag ogillar mer än någonting annat. Det är grått, lerigt, tråkigt, än mer grått, fuktigt, burrigt, mörkt och lite mer grått.
Sen lite lera på det. Jag försöker vara utomhus så mycket det bara går under dygnets ljusa, ja eller dygnets mindre mörka timmar. Knaprar D-vitamin och tänder ljus. Men nej, det fungerar inte. Inte ett dugg. Sen så kör vi lite pandemi på det så är liksom hösten fullbordad i sin prakt.
Hör allt som oftast människor säga att de vill att det ska bli som vanligt igen. Som innan. Själv ställer jag mig frågan: Vill vi verkligen det? Jag vill tro att vi ska använda den här tiden och skapa en ny, annorlunda, hållbarare framtid. Det var kanske dags att stoppa hamsterhjulet. Få tid för eftertanke, att bli mera solidariska, bry oss om varandra och fundera på oss själva och vad vi vill, kan och önskar oss av framtiden.
Det jag saknar absolut allra mest i de här tiderna, är att få kramas. Krama om dem som betyder allra mest. Det är egentligen det enda som känns annorlunda för mig.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas avskytt mörkret och varit otroligt väderkänslig. Konstigt egentligen att något jag verkligen inte kan påverka alls tar upp så stor del av mitt sinne och liv. Men trots min negativa inställning, så försöker jag ta tillvara på dagarna och göra det bästa utifrån omständigheterna. Så visst finns det en hel del positivism hos mig också, trots grått, mörker och lera.

Som det här! Det ger mig enorm glädje för en liten stund. För första gången kan jag se på en bild på mig själv och känna mig ganska nöjd. Att min sits förbättrats. Att jag är mer balanserad. Tro inte att det kommit gratis. Jag tränar på min liksidighet och min bålstyrka varje dag, i det mesta jag gör. Jag vill göra det så bra jag kan för hästarna, men samtidigt för att j a g ska hålla ihop denna krackelerande kropp så j a g kan fortsätta rida sålänge jag lever.

Nu ska tanten bädda ner sig. Med raggsockor och tyngdtäcke.
//

Hösten står för dörren och löven yr omkring. Regnet smattrar på fönsterrutorna och leran är ett faktum. Tappat räkningen för länge sen över hur många gånger jag hyllar braskaminen.
Älgjakten drar igång imorgon, vilket betyder att hästarna får sin sedvanliga höstvila. De levererade båda stort igår, så känns fint att avslutat ett års träning på topp - med mina mått mätt.
Vi har kommit så långt. Passen framplockad, traven i form. Temposkillnader i gångarterna, kunna flytta både fram och bakdel mm. Dessutom har vi haft sjukt kul på resan och jag tror faktiskt att jag lyckats ge hästarna det där självförtroendet att de är bäst i världen - i mina ögon!

Har jobbat en vecka på min nya arbetsplats och känslan är obeskrivlig. Att få känna sig så välkommen och delaktig. Ett helt fantastiskt gäng. Kan inte säga när jag hade den här positiva energin sist. Mina hundar har också funnit sig till ro och det fungerar fint. Kan lova att det var kärt återseende för dem också att träffa sin gamla hundkompis igen <3.

Nu är det ialla fall dags att dra på sig allt vad regnkläder heter och ta sig ut på en blöt morgonpromis. Sen blir det pälsvård och soffmys. Och vem vet, kanske en liten brasa i kamin också!
//

Hösten har anlänt även om leran & regnet inte riktigt fått fäste än. Älgflugorna har tagit över skogarna tillsammans med skotarna. Mina älskade ridskogar är numera nästintill kalhyggen och jag sörjer faktiskt, även om jag förstår att det är nädvändigt. Hästarnas sommarmagar börjar saktligen krympa och vinterpälsen är på kraftig tillväxt.
Pelargonerna har fått flytta inomhus och idag blir det skörd av tomaterna som får ligga på fönsterbrädan och mogna av solen strålar som kikar in och fortfarande värmer.
Efter nästan 8 år på samma ställe så har ca 1,5 vecka kvar innan jag byter arbetsplats och arbetsgivare. Ska bli så spännande, roligt och utvecklande! Att jag återigen ska få jobba ihop med min absoluta favoritkollega gör inte saken ett dugg sämre. <3 Jag ska naturligtvis göra allt jag kan för att inte göra mina nya härliga kollegor besvikna!

Jag kanske lever ett i många ögon urtråkigt liv som varje helg är överlycklig av att få bara umgås med mina djur. Ge dem uppmärksamheten de förtjänar och glädjen över att de uppskattar den. Men de är en (stor) del av mitt liv och det är min hobby och jag trivs med det. Så vad kan vara fel eller tråkigt?
Mannen är på FFK flygövning och gör det han brinner för. Jag gör det som jag älskar. Sen sätter vi oss ner över en gemensam middag och summerar och delar med oss av vår dag. Tacksamheten att få ha det så är näst intill obeskrivlig.
Det jag önskar mig av den här dagen är att inte frysa och att alla mina kroppsdelar sköter sig och håller sig på plats. OCH att älgflugorna väljer någon annan än jag att terrorisera!
//

Har just avslutat 2 ridpass i min lilla
gräspaddock. 2 ridpass som jag är fantastiskt nöjd över. Där avslutet är lugn trav med nosen i backen, lös tygel, frustande och jag själv leendes. Andats lugnt rakt igenom. Har inte stressat i övningarna utan har det blivit tok, stannat av och börjat om. Korta övergångar mellan de olika gångarterna. Jobbat i skritt där jag fått den känslan alla
pratar om - att vara ett med hästen.
I förrgår race'ade vi i skogen, hoppade över träd som fallit under vinterns alla stormar, klättrade uppför berg och travade mellan furorna.
Kärleken till mina hästar är obeskrivlig. Kärleken till att få ta hand om dem. Lyckan att jag fått uppfylla min barndomsdröm om egen häst. Glädjen i att få utvecklas och lära oss tillsammans.

Då slår det mig helt plötsligt: Varje sommar är det minst EN som knackar på dörren eller ringer och har något barn som vill rida, eller någon avlägsen syster eller tremännings barn. Mycket sällan personen det gäller kontaktar mig själv. Var är alla de personerna en regning, lerig, kall, rå och mörk oktoberdag? När man är trött så man vill kräkas. Lera upp till midjan. Fryser in till benmärgen och funderar på varför man gör det här år ut och år in.
Tänker, om jag ska gå och ringa på dörren av någon av makens vänner som jag inte känner och fråga om en kompis kan få låna dennes bil någongång, gärna varje vecka. När det är fint väder.
Jodå, jag förstår att det är vanligare att ha medryttare än medbilförare, men om jag önskar en medryttare så hör JAG av mig. JAG annonserar. Och är det någon som ändå känner för att fråga så är det ganska mycket bättre att personen ifråga frågar SJÄLV! Tänker att det lägger ribban lite på ansvarskännedomen.
När jag var i runda slängar 8-9 år så cyklade jag 3,7km till ett travstall där jag själv frågade om jag fick hänga och hjälpa till. Vi var några tjejer från byn där jag är uppväxt som fick *sköthästar*. Sitta och rulla benlindor för 7:-/tim och hade man en riktig tur kunde man få rida någon ungtravare som
aldrig haft någon på ryggen. Eller få följa med på en träningstur i sulkyn. I ur och skur.
-Vila i frid Jim Frick-
(travstallet jag fick utlopp för min hästlängtan)

Ps. Och när jag står i leran, den där regniga, mörka och kalla oktoberdag, då ska jag tänka tillbaka på den här dagen, så VET jag varför jag gör det!<3

Kallaste juli någonsin? Så illa att till och med strumpor tillfälligt åkt på. Regn i all ära, men inte inte kylan. Snälla!! Jag avskyr, på riktigt avskyr att frysa! Och jag fryser jämt. Förutom när det är värmebölja. Så ge mig mer värmebölja, tack!
Visst är det konstigt att jag fascineras så över vädret. Något jag inte kan påverka men som ändå upptar en hel del av min vakna tid. Kanske just för att jag inte k a n påverka det?
Nu längtar jag efter en ny värmebölja...

Hästeriet. Rökkvi & jag har bakslag av stora mått mätt. Vildhästfasonerna är helt bortblåsta utan nu är det ridningen som sätter käppar i hjulet. Större delen av våra ridturer är på två ben. Jag tänker inte ljuga eller försköna - det knäcker min självkänsla. Min kunskap. Mitt mod.
Jag har tänkt tanken därute mitt i ingenstans, att nu ger jag upp. Nu plockar jag av sadel och träns och släpp honom fri. Den som hittar honom får honom.
Men så älskar jag den där hästen så in i bomben mycket. Han är one of a kind. Mestadelen av kunskap jag fått, har han givit mig. Han har fått mig att behärska mig, att träna mitt tålamod. Att våga prova nya saker.
Jag är inte en *geuppare*. Aldrig. Vi har övervunnit hinder förr, vi ska göra det igen! Och när vi står därute mitt i ingenstans på två ben, ja då har jag mod. Massor av mod!

Vilken semestervecka jag lyckades välja! Jag bokstavligt talat ä l s k a r värmen! Mitt endaste aber är att jag inte gärna rider när det är så här varmt. Sen får man tycka vad man vill om att hästarna klarar värmen, men jag utsätter dem inte för att jobba. Så det får bli tidiga mornar istället.
Jag är så himla duktig på att ha semester men inte lika duktig på att sitta still. Det har fixats hö och rensats ogräs så det står härliga till och fingrarna värker. Mina planteringar växer så det knakar och färskpotatisen är klar vilken dag som helst. Ska bli så spännande att få ta upp första stannet.

Det är sommar när Tillmans jordgubbar serveras, när det är heliga tisdagskvällar med Morden i Midsomer och Rökkvis man börjar växa ut!!! Till hösten får det bli Tabasco i manen så att lillskiten Baldur ger tusan i att bita bort den:-D
Tror jag ska låna vovvarnas bassäng en liten stund innan jag återgår till semestern<3

Så förbannad så jag kokar!!

Nu börjar sommaren. På jobbet går vi typ alltid kort om personal, det är coronatider då vårt arbetssätt ändrats. Vi får inte vistas på jobbet med minsta symtom från luftvägar/förkylning - för att skydda DIG!! Vi försöker hjälpa alla, med alla medel vi kan och så mycket vi bara mäktar med (och lite till!). Vi vänder ut och in på oss själva, klonar oss och gör ALLT i vår makt för att finnas där - både för djuret och dess oroliga ägare. Alltid! Och varför gör vi det här? Därför vi älskar djur, vi älskar att hjälpa och vi älskar att få göra DITT djur friskt så att du ska slippa vara orolig.
ÄNDÅ - så skriver en människa ett LÖGNAKTIGT inlägg på sociala medier där en hel del information utelämnats - för att smutskasta oss!!! Och naturligtvis går drevet igång! Vi är mördare och vette gudarna allt vi kallas för.
Är det någon som tänker på att vi är människor med känslor som gör allt för att hjälpa?!?!?!
Att det gör jävligt ont att få höra hur värdelösa vi är när vi vänder ut och in på oss själva för att hjälpa?!!!?
Att vi viskar till kollegan ?- du... hinner jag springa iväg och kissa??
När vi lämnar stället för dagen och går raka vägen hem och bäddar ner oss direkt, för att vara utvilad till dagen efter, för att köra igång ett nytt race. För DIG och ditt djur!!
Det gör faktiskt JÄVLIGT ONT!!!
Och det mest skrämmande är att det är VUXNA människor som beter sig på det här viset. Som sen tycker att mobbing bland barn är elakt! Vad är det för jävla föredöme??!!!
Usch, jag är så förbannad OCH ledsen!! Besviken över att vi lever på 2020-talet och människor inte lärt sig att vara källkritiska!
Ska jag som ÄLSKAR mitt arbete, som vigt mer än 3/4-delar av mitt liv åt sjuka och skadade djur behöva byta arbete för att det gör så förbannat ONT att någon triggar igång ett drev som bygger på lögn?!

Jag fattar att man inte kan vara omtyckt av alla! Men behöver man alltid berätta det? Vi kanske inte heller tycker om alla? Men likväl

agerar vi fortfarande professionellt och ser till att ALLA vi möter i yrket blir behandlade med samma respekt, hjälp och service!!