Djuren och Jag

Senaste inläggen

Av djurenojag - 20 maj 2020 09:55



Ibland är det svårt att vara människa. Alla vill bli synliga, bekräftade och accepterade. För att vi tydligen är ett flockdjur. Men vi ska heller inte ta för mycket plats, för då är vi dryga och kaxiga. Man ska heller inte vara varken underviktig eller överviktig. Inte se alltför bra ut, men heller inte motsatsen Alla de där normerna som är som någon oskriven lag. Människovärdet. Vem har satt normerna?

Samtidigt så lever vi i en kluven tid just nu. Vi ska vara individualister, men samtidigt solidariska och vara rädda om vår omgivning. Min egen upplevelse av det är att det verkar vara svårt. Speciellt för generationen som fötts in i det individualistiska samhället.

Jag har svurit så över mina studier. Slitit mitt hår, frustat och pustat. Men jag är också enormt glad att jag får utvecklas och får nya kunskaper.

Har läst otaligt med litteratur om just värderingar, normer och specialpedagogik och kommer till insikt att vi människor kan vara så brutalt elaka. Varför? Vad får en människa ut av att stampa på någon annans tår?

Vi säger att ”-hen är för mer än andra”. Vad gör det om någon är för med än någon annan då? Varför kan inte den personen få vara det? Sålänge den personen inte skadar eller sårar någon annan så kan det väl få vara okej, eller? Eller måste man såra någon annan för att bli för mer?

Måste vi alltid jämföra oss med andra? Som att hela livet som ”flockdjur” måste vara en endaste stor tävling.


Ja sånt här kan jag grubbla på under en morgonpromenad med hundarna. 

Idag dök tanken upp när jag måste tvinga mig själv att gå hem och äta frukost innan jag tar mig för något annat. Därför att jag i stort sett hela livet kämpat med någon form av ätstörning. Inte pga nåt kroppsideal utan enbart ett självdestruktivt beteende. Äta har aldrig varit prioritet i mitt liv, även om jag idag har lärt mig att tvinga i mig något varje dag. Morgon, middag, kväll. Det tar enormt mycket tid från sådant jag skulle vilja göra istället. Och att ständigt höra om dieter, träning, vikt och figur är en daglig kamp hos mig själv. Att bortse, sålla och fokusera på mig själv, mitt mående och mitt ätande tar både tid, kraft och energi. Men jag skulle aldrig någonsin lägga över mitt problem på någon annan. Det är just mitt problem och min kamp där jag måste låta bli att jämföra mig med andra. Att det inte är någon tävling. 


Och där har jag lyckats peta i mig lite frukost i skrivande stund. Nu kan jag ta tag i dagen och ställa larmet på klockan så det påminner mig om

något till lunch senare. 

//

 

Av djurenojag - 18 maj 2020 21:09

ÄNTLIGEN är min sista examinerande uppgift inlämnad för terminen. En svettig vecka där jag plöjt litteratur som en vårtörstig björk och skrivit så fingrarna blöder. Bara en närträff kvar innan jag får sommarlov (från studier).
I övrigt så väntar jag, väntar lite till och väntar lite mer. På värme! Blombrädorna är sprängfyllda av växter som väntar på att få flytta utomhus, hästarna står och dreglar och längtar efter bete och jag själv längtar efter att få kasta av mig skorna och springa barfota!

Jag har inte åkt iväg med hästarna sedan augusti förra året, då jag lyckades bränna hela insidan av min vänsterhand. Men häromdagen tog jag mig själv i kragen. Det gick bra och problemet ligger inte hos hästarna, utan hos mig, men efter lite svett och lockande så gick vi på och av ett antal gånger och blev avdramatiserat.... för mig! Ännu ett mål jag kan stryka från listan. Nu blir nästa steg att ta mig iväg till ovalbana. Tänka sig att Rökkvi har blivit ett fromt lamm som är först fram i hagen. Det har tagit tid, tålamod, ilska, gråt och massor med frustration, men nu anser jag att vi är i hamn. Tror faktiskt att han också tycker det. Idag är jag så sjukt glad över att jag aldrig gav upp, för att inte tala om allt jag lärt mig (och fortfarande lär mig). Baldur går igenom en trotsålder, men han är så galet snäll och ödmjuk så jag kan inte annat än att skratta åt hans försök att vara liten tuffing:-)

För första gången sedan -91 har jag hundar som inte är direkt ljudkänsliga eller åskrädda. Är jättekonstigt, men också väldigt skönt och avslappnat. Krakki är nog den som faktiskt stormtrivs med att ha fått en större plats i familjen och jag inser att han kan massor med saker som han aldrig riktigt fått tid att visa.
(Mattens fel såklart!) Så inget ont som inte har något gott med sig.

Ungefär såhär ser mitt *coronaliv* ut. Med andra ord ingen större skillnad mot innan.
//

Av djurenojag - 30 april 2020 08:43

Snart har en vecka passerat sedan Bangsi fick somna in. Beslutet var rätt, men han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag hör fortfarande hans snarkningar och djupa suckar. I elva år kamperade vi ihop, så det s k a kännas saknad.

Jag är också enormt tacksam för att jag fick vara hans människa under alla dessa år. <3

Är också väldigt tacksam över de två illbattingar som ännu finns med, tillsammans med alla de övriga två- och fyrbenta.

Men visst känns det konstigt att *bara* ha två vovvar kvar. Vad som varit en flock är endast en duo nu.

Rökkvi... min Rökkvi har inte varit vildhäst en endaste gång i år. Törs jag hoppas att den tiden är förbi, eller kommer bakslag? Oavsett så känns det förjäkla bra att jag aldrig kastat in handduken utan kämpat med blod, svett och tårar. Baldur den lilla valpen, är i en ny utvecklingsfas och det är sjukt skoj när poletterna bara trillar ner sådär.

Jag har lite långledigt från jobbet och den mesta tiden spenderas med djuren och övrig tid med studier. Att förhålla mig till alla rekommendationer är inte svårt alls. Faktiskt. Men visst längtar jag efter att få umgås med mina äldre vänner och svärföräldrar på ett normaliserat sätt. Är dock stolt över dem som inte nonchalerar vad som
pågår, utan tar det på allvar. Jag som säkert många andra håller stark tilltro och längtan efter ett vaccin.

Idag får vi väl gratta Knugen och hoppas på att alla valborgsfirare tar sitt ansvar och att vi hoppas att
det var gökdämpen som anlände för några dagar sedan. Nu vill jag bara ha värme och sol!!
//

Av djurenojag - 4 april 2020 08:58

Ja ni vet, det där viruset...
Någon vet säkert vad jag menar. Det tar upp det mesta i världen nu och går inte att trolla bort.
Vissa skrämmer det, en del nonchalerar och vissa stoppar huvudet i sanden. Själv gör jag nog lite av allt, beroende på situation. Men just idag tänkte jag ägna min tid åt att vara tacksam. Tacksam för allt jag har, människor omkring mig som betyder så mycket för mig. Mina djur. Att jag har tak över huvudet och rent vatten ur kranen. Att solen lyser.
Att jag har kläder att sätta på mig och mat i kylskåpet.
Alla de där självklara sakerna för mig, som inte är så självklara för alla människor i världen. Det är jag tacksam för, idag.



Igårkväll stod jag ute och tittade på stjärnhimlen. En vacker, kall och klar kväll. Att kunna titta upp över det oändliga. Så vackert. Fridfullt. Bekymmerslöst.

Idag har jag bestämt att ångesten inte ska få hälsa på. Jag har varken tid, lust eller ork till det. Den är numera som en riktigt jobbig och envis fluga som inte går att vifta bort och som hinner flyga iväg när flugsmällan kommer fram. Samtidigt som jag avskyr den med det värsta hat som finns, så är jag tacksam över allt den givit mig. Att den format mig till en bättre människa. En medmänniska. Också en slags tacksamhet.
Jag ska umgås med mig själv idag. Tycker inte att det är ett så pjåkigt sällskap faktiskt. När ångesten inte med.
//

Av djurenojag - 28 mars 2020 09:58

Happ, gick ju sådär att bli lite bättre på att skriva här, men än är det inte april! Coronamail, Coronanyheter, Coronakarantän, Coronacup, Coronahamstring, Coronabärs...Så här ska det bli ett inlägg u t a n Corona hade jag tänkt. (Men jo, jag tar mitt medborgliga ansvar och stormtrivs att få vara introvert och osocial!)
Ett sånt där vardagligt inlägg om egentligen allt och ingenting.
Äntligen börjar hästarna fälla och har fått av sig vinterskorna. Det betyder VÅR på riktigt. Som jag längtat. Ljuset är tillbaka! Understället är tvättat och undanpackat. Tomatfröna är nedpetade i jorden, katten börjar intressera sig för att gå ut, Atli får äntligen bada i sina äckliga diken och jag står i startgroparna för att få vårstäda *kuvösen* och harva hästarnas hage. Det här är MIN årstid! Bara en önskan om sisådär 25 plusgrader till så är allt som det ska vara:-)
Nånstans mellan allt så ska det pluggas också. Haft 2 intensiva dagar framför datorskärmen och examinerande uppgifter hopar sig så det står härliga till. Just nu skjuter jag upp dem lite i hopp om någon regnig och blåsig dag. Som sagt, april kommer strax och alla vet ju hur april kan vara.



*Peppar, peppar* så har min vildhäst inte varit just vildhäst på väldigt länge nu. Jag har ändrat lite i min taktik och agerande och än sålänge verkar den fungera. Men någonstans är jag förberedd på bakslag också, vilket är bra så inte besvikelsen sänker mig ännu en gång.

Nu ska jag ut och njuta lite av vårsolen. Kaffekannan är tömd och sängen bäddad!
//

Av djurenojag - 15 mars 2020 09:16


Brukar verkligen försöka hålla mig ifrån att diskutera eller analysera samhällsfrågor på digitala plattformar då det skrivna ordet är svårtolkat för många. Men..... idag gör jag ett undantag. Läser kontinuerligt om alla "hån" mot folk som
bunkrar i dessa Coronatider. Hela tiden går media ut med att varor inte kommer att ta slut. Inte en enda gång har jag läst att det kanske inte beror på någon rädsla för att varor ska ta slut, utan att det kan bero på att människor helt enkelt förbereder sig på att familjen blir flunsaliggandes och inte k a n eller o r k a r ta sig iväg. Den där solidariteten om att inte smitta andra. Den där solidariteten som kanske borde finnas även när vinterkräksjukan härjar som mest.
Vi har de senaste årtiondena blivit pumpade med individualisering. Klara dig själv, tänk på dig själv, stå upp för dig själv och att det någonstans blivit legitimt att kliva på andras tår för att själv nå toppen. Nu plötsligt ska vi helt och hållet bortse från det och tänka på grannen mer än sig själv. Självklart blir det någon form utav kaos. (Vill, kan och vågar vi be den där okända grannen att handla åt oss om vi blir sjuka och inte orkar ta oss ut?)
Vi klarar uppenbarligen inte riktigt av sådana snabba vändningar. Sverige har varit förskonade länge från krig, svält och katastrofer och då är det inte heller konstigt att övriga världen slår hårt på trumman då de VET av erfarenhet vad som k a n hända.

Personligen är jag mer rädd att få vinterkräksjuka, då det innebär att vända ut och in på varenda organ i kroppen och är för mig en nära-döden-upplevelse. Jag behöver inte heller bunkra, då det snarare är perfekt läge för frystömning. Men jag har också en solidaritet gentemot dem som faktiskt är rädda. Lika rädda för Corona som jag är för vinterkräksjukan.

Visst förundras jag också över att många, många länder vidtar åtgärder för att stoppa framfarten av viruset, medans vår svenska statsepidemiolog vill att vi ska smittas hela högen - framförallt innan någon kan svara på om man faktiskt blir immun för återsmitta eller ej. Har också en fundering om
hur snabbt viruset muterar i relation till hur många som smittas. Är det lika stor risk för mutering oavsett antal smittade?
Dessutom står statsepidemiologen och nästintill hånskrattar åt att människor i övriga världen förser sig med munskydd. Om nu inte munskydd fungerar alls så kan man fundera varför det används inom vården? Man har ju ändå konstaterat att Covid-19 är en droppsmitta - och yes, då förstår även en liten människa som jag - att munskydd till viss del hjälper. Och har en person som
är smittbärare på sig munskydd och träffar en ickesmittad med munskydd så har faktiskt risken med att smittas blivit minimerad. Men då var vi där igen, att "de styrande" vill att vi ska bli smittade - innan vi vet huruvida återsmitta är tänkbart eller ej.

Ja det var min morgonfundering.....medans vinden viner och in-till-benmärgen-kylan och känner mig nöjd med att föredra att umgås med fyrbenta framför tvåbenta.
//

Hur som helst så är ju ändå cellerna där Corona partajar loss tämligen vackra.


Bild lånad från: Institut Pasteur

Av djurenojag - 1 mars 2020 08:07

Vaknar upp till ett vitt landskap och känner mig inte ett dugg besviken. Även om småfåglarna har skvallrat att ljuset och våren är i antågande, så var det inte oväntat att vintern skulle visa sig.
Jag laddar för Vasaloppsstarten och en pluggdag. Hästarna fick lite oplanerad vila en vecka för att det stormat lite. Men igår var det dags att ta vid där vi slutade. Sagt det förr, säger det igen. Det GÅR att vila sig i form. Positiva hästar med massor av energi gjorde passen till en fröjd. Jag har lite mål
i sikte, även om jag tänker behålla dem lite för mig själv ett tag till.

Slog i min höft på jobbet för en månad sedan och har nu fått en kortisoninjektion, så nu går det att rida igen utan outhärdlig smärta, även om jag fattar att det tar tid innan trokanterbursiten läker ut. (En trasig slemsäck). Tyvärr kan jag inte äta antiinflammatoriskt så därav kortison istället.

Och där gick Vasaloppsstarten. En kopp kaffe till sen tar jag mitt egna lopp med vovvarna i snön.

Av djurenojag - 10 februari 2020 17:26

Blivit ett långt uppehåll för att jag haft annat för mig och inspirationen har varit som bortblåst! Ska försöka ta mig i kragen.
Vintern lyser med sin frånvaro och det känns som att vakna upp till en gräslig oktoberdag varje dag. Om någon vill ha lera, så har jag obegränsat förråd att dela med mig av.
Hundarna (läs: Atli) är överlycklig att få bada i sina diken.
Hästarna är igång för fullt. Rökkvi har sina vildhästdagar, men nu har jag slutat lägga energi på det. Kör omvänd psykologi och ignorerar honom helt de dagarna. Tycker kanske att han snabbare *kommer tillbaka*? När han är tillmötesgående är han en utmaning och fröjd att rida.
Baldur har mognat så till sinnet och vi har ökat på kraven jag ställer på honom. Så roligt med utvecklingen även om det ibland blir ett steg fram och två tillbaka. Rätt som det är hoppar vi fem steg framåt. Och är det någonting jag fått träna på den här vintern, så är det att rida och bibehålla hästarnas fokus trots att det blåser *Islandsvindar på tvären*.

Den här terminen pluggar jag 50% och jobbar 80%. Fick inte ihop livspusslet med heltid plugg, tyvärr. Så som det ser ut nu så blir min studietid en termin längre än planerat, men det får vara så. Förhoppningen är att jag ska kunna köra all VFU nästa termin istället.

Har hunnit med ett besök hos ortopeden också. Har gått med en ond fot sedan april-19 och hela tiden försökt förklara för all vårdpersonal att jag tror sesambenet är skadat. Mycket riktigt så är det så. Synd bara att det tagit 10 månader att få min teori bekräftad. Så nu väntar jag på DT och haltar vidare...

Tja, det var väl lite om vad som händer och sker. Förhoppningsvis kommer jag ha motivation att skriva lite oftare igen.

Tack & Hej Leverpastej
//

Presentation

Oäkta dalkulla med djur som yrke, hobby och livsstil.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2021
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards