Flöden bombarderas med semesterbilder och det perfekta livet. Klart jag blir lite stressad, men så försöker jag landa i mig själv. Jag är hemmakär. Jag är extremt hemmakär. Klart över gränsen av vad som är normalt. Jag uppskattar mest i hela världen att få vara hemma, skrota runt med skit under naglarna. Umgås med mina djur. Där jag får vara bara jag. Behöver inga ord, utan mitt tillstånd räcker gott som kommunikation. Kanske lite som
tjuren Ferdinand?
Det är ialla fall där jag finner ro och återhämtning.
Med facit i handen så var mitt semesterupplägg med att jobba varannan dag en riktig fullträff. Jag orkar köra in i kaklet på jobbet. Men orkar också med att vara matte och fru. Tror jag är en bättre kollega och fru.... och matte.

Kroppen läker ihop efter vår bravad för snart tbå veckor sedan. Känner mig fortfarande överkörd, men hoppas det ger med sig. Fördelen är att jag rider med en mycket mjukare och stilla hand. Inget ont som inte har något gott med sig. För nog märker jag skillnad i hur hästarna svarar på det.

Idag ska det komma lite välbehövligt regn. Trots att KriswebbDalarna inte tycker det är mer än en trea, så är det så torrt i skogen. Knastrar under fötterna.
Men än så länge tittar solen fram och jag tänkte hinna med hundpromenad i n n a n regnet. Vanligtvis har himlen en tendens till att öppna sig så fort jag tar i dörrhandtaget.
//

För att göra en lång historia...lång.

I tisdags på min lediga dag. Soligt. Så red jag. Precis som vanligt. Baldur var en klippa på sitt pass. Vi jobbar just nu med att hitta ett medeltempo i tölten, men brukar avsluta med ökad tölt - vilket är den gångart han är mest avslappnad och bekväm med. Någonstans där i den ökade tölten på väg mot att sakta av, så snubblar han. Ner på bringan, nosen i backen och sen slår runt i en graciös saltomortal. Någonstans i den hundradels sekund detta tar, är jag någonstans mittemellan marken och hästen.

Det enda jag hinner tänka på (ja förutom att hela livet flashade förbi) är att skydda ansiktet. Så jag drar in huvudet så långt jag kan mot bröstet.
Sen vet ni den där känslan när tiden stannar upp. Allting blir tyst och man bara kastar sig upp för att se hur det gick med hästen. Känner att kroppen värker och blodet kyler, men just där och då spelar det ingen som helst roll. Hästen är viktigast!
Nu, nästan två dygn senare är jag så enormt tacksam och lycksalig över att Baldur inte bröt nacken!!! Han har klarat sig helt ifrån svullnader, utan endast ett skrapsår på mule och bringa. Min pedantskötta sadel är dock i en annan kaliber, som fick ta smällen där i gruset. Och hjälmen. Men som min man sa, det är bara materiellt!! Huvudsaken är att Baldur och jag mår bra.
Jag mår förhållandevis bra. Blåslagen och öm i hela kroppen. En skadad hand, axel och knä.... och lite fingrar. Men vad gör det på en redan trasig och sargad kropp.

Idag står endast långpromenader med hästar och hundar, för att mjuka upp våra muskler. Och fira Bangsi som fyller 10 år idag<3

...Och beställa en ny hjälm!!
Kom ihåg - rid ALDRIG utan hjälm!!! Tack vare den har jag räddat mitt huvud, ansikte, tänder!!!

Dagarna rullar på i rasande fart och det har redan hunnit bli juli. Hade en veckas semester då det var betesputsning, röjsågning och ved på schemat. Är
tillbaka på jobbet sedan en vecka och påbörjar nu min något lite annorlunda semester. Dvs varannan dag. Betyder i helhet att jag kommet att få fredag hela veckan! Hästarna har blivit sådär sommartjocka, men tänker inte låtas mig påverkas av denna vikthysteri som råder ohämmat. Vi motionerar så mycket vi förmår och tänker att de går naturligt ner i vikt till hösten/vintern. I min värld m å s t e en häst få beta. Är liksom det mest naturliga beteendet en häst har och säsongen är inte längre än utfodringssäsongen.

Vi, jag och grabbarna, vi har våra berg & dalar. Men vi reder ut dem. Vi fixar dem. Och vi stärker våra band och relation. Det var ett riktigt härligt ögonblick när jag fick komma och ha kramkalas med Rökkvi när han låg ner i hagen, utan att resa sig när jag kom. Antingen var han bara jävligt trött. Eller så har han fått ett stort förtroende för mig. Väljer att tro på det senare. Baldur sitter ju i knäet jämt, så hans förtroende behövde jag liksom
inte jobba så hårt för;-P <3

Det grönskar för fullt bland blommor och grödor. Första gurkan är skördad. Sallad och färska
örter har vi dagligen. Tomaterna är snart på gång. Som jag älskar den här årstiden!
Som jag och min vän brukar sammanfatta det.
”Världen blir liksom i färg”

Nu ska jag fortsätta suga musten ur den här dagen, innan det är dags att plocka av sig smyckena, ta bort nagellacket och imorgonbitti dressa upp i uniformen igen. En dag innan en ledig dag...
På återseende!
//

Jag beklagade mig ju lite över den beska måndagen. Tisdagen blev inte bättre till en början. Behöver bara säga - magsjuk hund. Ingen sömn och hänga tvätt och bada hund klockan två på natten kändes sisådär.
MEN:
Jag är är enormt glad över att mina kollegor släppte hem mig tidigare, så jag kunde påbörja projektet *sanera hemmet* *sanera hund*.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Idag ska tvättmaskinen få en välbehövlig semesterdag.
Livet med djur är inte bara glamour.

När kvällen kom och kroppen skrek åt mig att det räcker. Då jag helst bara ville krypa ner i sängen och dra det nytvättade täcket över huvudet, bestämde jag mig för att slå på reservbatteriet och jobba med hästarna på en varsin sväng.
Galet nöjd efteråt. Både pojkarna & jag.
Kvällen avslutades med en fika med härliga människor.

Så det som började som en mardröm slutade ändå över förväntan väl!

Kvällsaktiviteterna att få pyssla om allt som grönskar, bara mulmysa, tula med katten medans solen fortfarande lyser. Barfota. Åh vad jag tycker om.
Annars har det varit måndag. Ordet måndag smakar inte gott i munnen. Beskt! Måndag är att putta igång ekorrhjulet. Men när jag öppnar ögonen nästa gång är det förhoppningsvis tisdag. Tisdag är lite sötare. Lite ljusare.

Tareq Taylor?s krämiga kycklinggratäng
(inte så krämig men mycket god ändå och kommer absolut att tillagas igen)

Morgontemperaturen halverades från gårdagens. Till djurens glädje, till min mindre glädje.

Tar för givet att de flesta sett videosnutten på björnarna som rockar loss ohämmat till fyrverkeriets alla färger och Eurythmics *Sweet dreams*?
Så jobbar mitt huvud. Dag som natt. Om allt och ingenting.
Kommer på mig själv på hundpromenaden varför jag aldrig hittar något fyrklöver. Jag tittar uppåt. Funderar på varför jag älskar skogen. Tystnaden. Hör bara hundarna som sliter åt sig ett grässtrå och smaskar på. Ett ljud jag förövrigt avskyr. Gökens morgonhoande.
Ägnar en tanke åt pappa. Att jag går i hans fotspår. Att det är i naturen ångesten håller sig på behörigt avstånd. Att jag numera törs bege mig ut. Att jag kan hantera tankarna på rädslan efter medvetandeförlusten. Tacksamheten.
Att jag stannade upp och tog ett foto av hundarna på min oas. Den plats som Drómi & jag hade tillsammans. Där vi ofta stannade till och bara andades.

Hur man omedvetet förändras ju äldre man blir. Att inte behöva söka bekräftelse någon annanstans än hos sig själv.
Och att jag i allt det här någongång kommer våga mig ut på en tävlingsbana med hästarna. Det är ett långsiktig mål. Är inte där än. Mentalt.
Min dröm att en gång i livet få rida en lektion för Reynir. Därför hans ord ligger så nära mina tankar. Om den där glädjen.

Att jag idag väljer att tänka positiva tankar. Att sudda ut det negativa. Det som tar min energi. Att inte kunna förändra historia. Det som varit.

Sen tillbaka i nuet. Om veden som ska tas om hand. Om gräset som måste klippas. Hunden som
ska badas och det där brevet jag vill skriva.
//

Sagt det förr - jag är sååååå bra på att vara ledig!
Riktigt bra varsitt ridpass med pojkarna. De utvecklas. Jag utvecklas. Vi växer! Och jag är stolt. Ödmjukt. Men stolt.

Hundarna har varit belåtna. Katten har jagat. Solat. Vilat. Och mannen är frisk igen och varit i luften.
Så helt enkelt - en BRA dag!!

Miiii lajk!! Det HÄR är MIN årstid! Kroppen mår så mycket bättre. Själen är ljusare. Jodå, jag skulle absolut kunna tänka mig det här vädret 365 dagar om året! Det är som att livet kommer tillbaka efter en mörk och kall vinter. Då jag går runt som en evig Michellingubbe, men ändå fryser. Hela vägen in i benmärgen.
I tisdags hade vi gummibröllopsdag. Jag vabbade.... eller snarare vammade. Vård av sjuk make. Trodde först att det var magsjuka som
härjade i vårt hus. Men efter läkarbesök konstaterades kristallsjukan. Vi får ta raincheck
på bröllopsdag. Vi är ju trots allt gifta alla de andra 364 dagarna på året också<3

Har hittat en fysioterapisida som visar hur man kan tejpa min skada i foten. Det var inte rocket science, men väl ett plockepinn av diverse tejpremsor. Vackert blev det inte, men tror tamigsjutton att det lindrade värken!! Men med tanke på att jag har 3 hundar och 1 katt, så ser snart *tejpskon* ut som en yllesocka!:-P
Men bara det funkar så är jag gladast i världen!!
(fraktur på sesamben sen 9 veckor tillbaka)

Uppdatering: Efter en hundpromis kan jag konstatera att det blev en avsevärd skillnad i smärta.
Men att tro att jag ska kunna börja springa igen den här säsongen känns än sålänge väldigt långt borta.

Sist men inte minst. Uppdatering av min älskade SLO-vovve. Idag har han varit helt kortisonfri i en vecka! Alla klor på bakbenen har vuxit ut igen och är så fina de kan vara. Inte helt normala, men inte långt ifrån. Har kunnat klippa dem vid några tillfällen utan att han visat smärta. Han har en klo
på vardera framben som är fulare. Inget pågående skov, utan mer på väg att flika sönder. Utväxten från klofalsen ser okej ut. Så just nu är det bara mängder med fettsyror och Biotin som han knaprar. Glad & pigg!!

Nu ska jag göra som en kär vän till mig sa.
Sitta & tänka på Sverige hela dagen!;-)
#Nationaldagen