Jag har dansat regn och snödans lite fööör bra då det anlände nu och inte som önskat till midnatt. Har i en veckas tid vänt och vridit på idéer om hur jag ska på bästa sätt få mina djur att hantera dygnet.
Året som gått kommer inte heller i år att gå till samlingen de bästa. Det har varit kantat av kattslagsmål, knäskada, medvetandeförlust, halsfluss, skallad, sjuka & förlorade fyrbenta familjemedlemmar och getingterror.
Dessutom flertalet tragiska händelser. Fina människor som förlorat nära och kära.

Men emellan alla tråkigheter så har det också funnits många fina stunder som jag är tacksam över.

Varmaste torraste sommaren som jag bara älskat. Trots bränder och desperat grovfoderletande. Alla dagar jag fått med min make och djur. Med äkta vänner och familj.
Jag har blivit snällare mot mig själv. Ödmjukare inför livet. Lärt mig vad som faktiskt betyder något.

Nu är min enda önskan att kommande år får bli ett bra år! För alla!
(och att varenda raket & smällare regnar sönder!)
//

Ännu en jul har passerat. Fort går det. Var bara en blink sedan jag gick på fem dagars ledighet och vips så blev det jobbardag imorgon igen.
Körde international style och firade Julafton på Juldagen. Massor med god mat och socialt umgänge med M?s familj<3

Hästarna är igångsatta igen och jag fortsätter tjata om att det går att vila sig iform. Framförallt märkts det mentalt på dem, de nästan armbågar sig fram för att komma ut först:-)
Och naturligtvis gör en sådan sak att mattens glädje kommer tillbaka!!!

Atli mår bra. Pulporna är inte vackra, men det läker sakta men säkert. Vi har minskat ner på kortisonet och sen dess är han precis sig lik igen. Imorgon ska dosen minskas igen till varannan dag.
Men glad och pigg är han och såvitt jag märker - smärtfri. <3

Nu blir det massa goda rester från gårdagens julbord! Finns ingen som gör en Janssons så god som svärisarnas!!!
//

Knastrade fint under kängorna vid morgonfodringen. Nästan fullmåne och gnistrande snö lyste upp i mörkret. Lugnet. Hundarna och hussen sussar fortfarande och jag får sippa mitt kaffe i tystnaden som råder. Stunden på dagen när jag mår som allra bäst.

En dag utan planer och måsten är den bästa dagen. I dag är en sådan dag. När man gör det som faller en in just där och då.
I en stressad värld där allt ska vara perfekt, är det svårt att inte ryckas med. Men jag tycker ändå att jag gör det så bra jag bara kan.
Att stanna upp. Att vara här och nu. Att vara tacksam. Och att vara snäll mot mig själv.
Att reflektera över det.
//

Lite långledighet har infunnit sig och granen står på upptining. Som de flesta andra år så är jag inte en del av julstressen, även om man blir lite påverkad av den som är runt omkring. Åkte till mataffären direkt efter jobbet igår. Det var dagens största misstag. Människor blir liksom som panikslagna djur. Som att världen går under om just den där sortens sill är slut!!!! Å andra sidan, så uppskattar jag än mer att få komma hem till lugnet.

Men... jag blev riktigt riktigt förbannat när jag läste igårkväll att Ludvika kommun. Ludvika kommun som ALLTID gnäller om ekonomin, ska ha fyrverkerier vid invigning av Väsman strand på nyårsnatten!!!
Här blir man varm i hjärtat. 2018. Att kommuner och städer, en efter en, inför förbud. Äntligen. Men så ska Ludvika kommun bokstavligt talat bränna pengar!!!
Det om något gör mig kokande förbannad!!!
Jag hoppas av HELA mitt hjärta att INGEN dyker upp vid det såkallade firandet!
Men, så slår det mig igen. Att det är 2018. Det finns människor som mobbar, våldtar, mördar och slåss. Det finns människor som våldsför sig på djur. Barn. Vuxna individer som ännu inte lärt sig använda reflexer för att synas. Så varför skulle de bry sig om ifall djur och människor lider av fyrverkerier?

Jag får ta ett djupt andetag. Låta ilskan rinna av. Ta ytterligare en kopp kaffe och höra hundarnas djupa andetag. Att de ännu inte vet vad som komma skall.
//

Onsdag, som i mitt fall betyder ledig dag. Ingen bildbomb, då det varit ont om fotografering sista veckorna. Idag ska jag umgås med mina egna fyrbentingar, och se om det kommit tillbaka någon glädje?
Atli mår oförskämt bra så hoppet finns kvar om att vi ska fixa det här!

Två dagar kvar innan lite långledighet. Julen har ju varit ångestfylld senaste tjugo åren, men den har blivit bättre och bättre, tack vare min mans underbara familj som har välkomnat mig med öppen famn sedan dag ett!<3

Vi har snö. Minusgrader. Ingen sandstrand i sängen och inga leriga hästar i hagen. Även mjukt och skönt för Kungens tassar. Dessutom vänder det om två dygn! Vi går mot ljusare tider igen!!! Längtar!!

Fick svar på min MR igår! De hade hittat en fullt frisk hjärna och inga gamla hjärnskador!!! Bästa julklappen ever, även om jag funderar över vad jag ska skylla på nu?!?!:-P Men jag har ialla fall bevis på att det inte är sågspån därinne!!;-P
Så tacksam ändå för all utredning som gjorts även om jag aldrig kommer få svar på varför det hände.
Det är lite tufft för en sån som jag, som dagligen jobbar med att släppa kontrollbehovet.

Börjar ljusna ute, så strax promis med dogsen.
//

Jag hymlar inte längre. Jag står för vem jag är. Med både bra & dåliga sidor. Livet är inte ett rosaskimmel. Det låter min ångest få veta allt som oftast.
Jag saknar Hrói. Jag saknar Drómi. Sådär så det riktigt gör ont. Jag avgudar mina bruna pojkar som går kvar ute i hagen. Men glädjen. Den har inte återfunnits.... än. Den kommer. Det får ta tid. Under tiden är min man enorm. Han pysslar om dem som de vore de sköraste glasskärvorna. Tills jag finner glädjen igen.
Den kommer.
Min älskade Atli. Den lilla guden. Kungen! Qing Atli har drabbats av en autoimmun sjukdom. Den kom fort som attan. Vi har gråtit, svävat mellan hopp och förtvivlan. Ilska.
Att det aldrig tar slut. Att vi inte får ha lugnet. Att bara få vara.
Atli är dock vid gott mod. Förhållandevis glad och sig lik.
Men.... får jag höra det minsta skitpratet om honom, uppfödare, gener eller dylikt. Då lovar jag att jag inte kommer vara nådig!!! Så är det någon som tycker & tänker? Håll det för er själva!! Tack!!

Det enda som betyder något är att Atli får må så bra han bara kan. Att han får vara den han är. Livskvalité. Och det har han. Nu.

Var helt slut igår efter jobb och MRT. Gick och lade mig innan barnprogrammen slutade, vilket innebar att jag vaknade och fick väcka tuppen;-)
Tassar runt tyst, smyger igen sovrumsdörren så andra halvan får sova.
Sätter mig med en kopp kaffe i soffan.

*Pling* så får jag ett sms av maken.
Börjar klia mig i håret, fattar ingenting. Är det ett gammalt sms som dyker upp såhär i ottan?
Nädå, visade sig att han inte sovit bra och tagit sin morgonjogg till jobbet en bra stund innan jag vaknade upp!! Skrattar för mig själv att jag smugit runt och endast lyckats stänga in sängkvalstrena.
Nåväl, de kanske också behöver en lugn stund för återhämtning?:-P

Ledig dag idag!! Yay!!!
//

Den fysiska sorgen tog sig uttryck i värsta migrän jag haft tror jag. Fortfarande idag så bankar det i huvudet och benen är darriga. Gråten i halsen. Det gör så ont att ta beslutet om att låta sin vän få somna in. Men det är både min rätt och skyldighet att ta sådana beslut. Avskyr det!!
För de som kanske undrar, så var diagnosen IBD. Det blev inte hållbart till slut och kortison till en fånghäst är att be om mer fång. Den smärtan ville jag låta honom slippa igen.
Det enda jag tröstar mig med är att han får vara tillsammans med Drómi igen. De blev liksom oskiljaktiga.
Hrói, min Hrói<3
Skulle nog kunna skriva en hel bok om kärleken, glädjen och sorgen för mina pojkar som inte är med mig fysiskt längre. De är inte ?bara hästar? för mig. De är familjemedlemmar! Min familj! Fortfarande hästar, men min familj.

Jag var förutseende och tog en semesterdag idag. Att få grotta in mig i sorgen, att få tycka synd om mig själv idag. Att samla ihop det trasiga hjärtat och ge kärlek till mina bruna pojkar. Att tillåta mig själv att få vara extra skör.

Solen lyste vackert igår. Det gnistrade i rimfrosten. Stjärnorna var synliga även på dagen. Han fick äta obegränsat med godis. Slutet var fint och värdigt.
Vi hann med en sista passläggning. Det som han älskade mer än nånting annat.
*Två ben bär min kropp, fyra ben bär min själ*
<3