Om någon ledsnar på mitt eviga djurskrivande så kan man ju bara låta bli att läsa;-)
Men jag har verkligen sista tiden rannsakat mig själv. Analyserat, filosoferat, funderat, tänkt...
Inget sätt eller rätt eller fel, utan man får helt enkelt förlita sig på det som känns bra just för en själv och den där magkänslan.
Mina hästar är inte bara min hobby, utan också enormt älskade familjemedlemmar. Jag vill inte härska över dem, utan jag vill att vi ska ha ömsesidig respekt för varandra. De ska förstå mig, jag vill förstå dem.
Det är där jag står idag. Jag klappar mig faktiskt en extra gång på axeln - därför att jag vågar stå för att jag sista året har utvecklats och blivit en lite bättre ryttare. En bättre människa till och med. Är det min förtjänst? Nä, faktiskt inte ett dugg. Det är hästarnas förtjänst.
De har tydligt talat om för mig om att de gör det jag ber om, om JAG är tydlig med att förmedla det jag vill! Det är ju en självklarhet egentligen, men först nu jag tänker på det medvetet. Varje steg vi tar. Varje framsteg vi gör. Tillsammans.
Jag är fullt införstådd med att det i min takt kommer att ta lång tid innan vi når de där målen jag satt upp. Men vad gör det om hundra år? Att vi gör resan ihop, grabsen & jag är ändå det viktigaste. Vi knyter våra band inte bara i ridningen, utan varje stund vi tillbringar tillsammans om så jag bara sitter på en sten i hagen.
Mina djur, inte bara hästarna, ger mig en sån glädje. Energi. Lugn. Tacksamhet.
<3