Har just avslutat 2 ridpass i min lilla
gräspaddock. 2 ridpass som jag är fantastiskt nöjd över. Där avslutet är lugn trav med nosen i backen, lös tygel, frustande och jag själv leendes. Andats lugnt rakt igenom. Har inte stressat i övningarna utan har det blivit tok, stannat av och börjat om. Korta övergångar mellan de olika gångarterna. Jobbat i skritt där jag fått den känslan alla
pratar om - att vara ett med hästen.
I förrgår race'ade vi i skogen, hoppade över träd som fallit under vinterns alla stormar, klättrade uppför berg och travade mellan furorna.
Kärleken till mina hästar är obeskrivlig. Kärleken till att få ta hand om dem. Lyckan att jag fått uppfylla min barndomsdröm om egen häst. Glädjen i att få utvecklas och lära oss tillsammans.

Då slår det mig helt plötsligt: Varje sommar är det minst EN som knackar på dörren eller ringer och har något barn som vill rida, eller någon avlägsen syster eller tremännings barn. Mycket sällan personen det gäller kontaktar mig själv. Var är alla de personerna en regning, lerig, kall, rå och mörk oktoberdag? När man är trött så man vill kräkas. Lera upp till midjan. Fryser in till benmärgen och funderar på varför man gör det här år ut och år in.
Tänker, om jag ska gå och ringa på dörren av någon av makens vänner som jag inte känner och fråga om en kompis kan få låna dennes bil någongång, gärna varje vecka. När det är fint väder.
Jodå, jag förstår att det är vanligare att ha medryttare än medbilförare, men om jag önskar en medryttare så hör JAG av mig. JAG annonserar. Och är det någon som ändå känner för att fråga så är det ganska mycket bättre att personen ifråga frågar SJÄLV! Tänker att det lägger ribban lite på ansvarskännedomen.
När jag var i runda slängar 8-9 år så cyklade jag 3,7km till ett travstall där jag själv frågade om jag fick hänga och hjälpa till. Vi var några tjejer från byn där jag är uppväxt som fick *sköthästar*. Sitta och rulla benlindor för 7:-/tim och hade man en riktig tur kunde man få rida någon ungtravare som
aldrig haft någon på ryggen. Eller få följa med på en träningstur i sulkyn. I ur och skur.
-Vila i frid Jim Frick-
(travstallet jag fick utlopp för min hästlängtan)

Ps. Och när jag står i leran, den där regniga, mörka och kalla oktoberdag, då ska jag tänka tillbaka på den här dagen, så VET jag varför jag gör det!<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vintern må vara vacker när snön gnistrar, solen skiner så man bländas av strålarna som reflekteras i det vita. På med knäortosen, fodrade underställsbyxor och raggsockor. Där gled knäskyddet ner och underställsbyxorna måste dras ner igen. På med täck...

Trodde ALDRIG att jag skulle säga det, men efter den längsta hösten någonsin så är jag så GALET GLAD i snön som fallit ner!! Det blev så ljust och olerigt! Minusgraderna är inte lika trevliga för en sargad kropp, men man får ta det onda med det goda ...

Déjá vu! Men årets första dag börjar precis på samma sätt varje år. Med att vara ilsk och bitsk. Politikerna kan swisha ihop en Pandemilag på några månader, men att förbjuda allt vad pyroteknik heter är tydligen förbannat svårt! Det är ju bara att i...

Årets sista dag är här! Alltid med en klump i magen, då jag bävar inför fyrverkerier och smällare. Bränna upp pengar är inte min cup of tea... En pandemi till trots, där mycket har ställts på sin spets så är min önskan att vi ska lära oss något utav...

Dagarns rusar på lite för fort nu tycker jag. Det är ömsom regn ömsom snö och så lite blåst och is däremellan. Måste dela med mig av en händelse med Rökkvi dagen innan julafton. Den där hästen som är livrädd om jag har fel sorts handskar på mig ut i ...