Har just avslutat 2 ridpass i min lilla
gräspaddock. 2 ridpass som jag är fantastiskt nöjd över. Där avslutet är lugn trav med nosen i backen, lös tygel, frustande och jag själv leendes. Andats lugnt rakt igenom. Har inte stressat i övningarna utan har det blivit tok, stannat av och börjat om. Korta övergångar mellan de olika gångarterna. Jobbat i skritt där jag fått den känslan alla
pratar om - att vara ett med hästen.
I förrgår race'ade vi i skogen, hoppade över träd som fallit under vinterns alla stormar, klättrade uppför berg och travade mellan furorna.
Kärleken till mina hästar är obeskrivlig. Kärleken till att få ta hand om dem. Lyckan att jag fått uppfylla min barndomsdröm om egen häst. Glädjen i att få utvecklas och lära oss tillsammans.

Då slår det mig helt plötsligt: Varje sommar är det minst EN som knackar på dörren eller ringer och har något barn som vill rida, eller någon avlägsen syster eller tremännings barn. Mycket sällan personen det gäller kontaktar mig själv. Var är alla de personerna en regning, lerig, kall, rå och mörk oktoberdag? När man är trött så man vill kräkas. Lera upp till midjan. Fryser in till benmärgen och funderar på varför man gör det här år ut och år in.
Tänker, om jag ska gå och ringa på dörren av någon av makens vänner som jag inte känner och fråga om en kompis kan få låna dennes bil någongång, gärna varje vecka. När det är fint väder.
Jodå, jag förstår att det är vanligare att ha medryttare än medbilförare, men om jag önskar en medryttare så hör JAG av mig. JAG annonserar. Och är det någon som ändå känner för att fråga så är det ganska mycket bättre att personen ifråga frågar SJÄLV! Tänker att det lägger ribban lite på ansvarskännedomen.
När jag var i runda slängar 8-9 år så cyklade jag 3,7km till ett travstall där jag själv frågade om jag fick hänga och hjälpa till. Vi var några tjejer från byn där jag är uppväxt som fick *sköthästar*. Sitta och rulla benlindor för 7:-/tim och hade man en riktig tur kunde man få rida någon ungtravare som
aldrig haft någon på ryggen. Eller få följa med på en träningstur i sulkyn. I ur och skur.
-Vila i frid Jim Frick-
(travstallet jag fick utlopp för min hästlängtan)

Ps. Och när jag står i leran, den där regniga, mörka och kalla oktoberdag, då ska jag tänka tillbaka på den här dagen, så VET jag varför jag gör det!<3