Den fysiska sorgen tog sig uttryck i värsta migrän jag haft tror jag. Fortfarande idag så bankar det i huvudet och benen är darriga. Gråten i halsen. Det gör så ont att ta beslutet om att låta sin vän få somna in. Men det är både min rätt och skyldighet att ta sådana beslut. Avskyr det!!
För de som kanske undrar, så var diagnosen IBD. Det blev inte hållbart till slut och kortison till en fånghäst är att be om mer fång. Den smärtan ville jag låta honom slippa igen.
Det enda jag tröstar mig med är att han får vara tillsammans med Drómi igen. De blev liksom oskiljaktiga.
Hrói, min Hrói<3
Skulle nog kunna skriva en hel bok om kärleken, glädjen och sorgen för mina pojkar som inte är med mig fysiskt längre. De är inte ?bara hästar? för mig. De är familjemedlemmar! Min familj! Fortfarande hästar, men min familj.

Jag var förutseende och tog en semesterdag idag. Att få grotta in mig i sorgen, att få tycka synd om mig själv idag. Att samla ihop det trasiga hjärtat och ge kärlek till mina bruna pojkar. Att tillåta mig själv att få vara extra skör.

Solen lyste vackert igår. Det gnistrade i rimfrosten. Stjärnorna var synliga även på dagen. Han fick äta obegränsat med godis. Slutet var fint och värdigt.
Vi hann med en sista passläggning. Det som han älskade mer än nånting annat.
*Två ben bär min kropp, fyra ben bär min själ*
<3

Nu var det ett tag sedan. Den ena dagen är den andra lik så numera hittar jag sällan inspirationen. Att det är sjuttiofemton nyanser av grått ute gör saken inte ett dugg bättre. Min kropp ogillar också det här vädret och värken blir betydligt mer påtaglig. Känner mig lite som en trasig tumstock. Tur att jag har alla djuren säger jag bara. Som håller igång mig. Smörjer upp de gnisslande gångjärnen!:-)

Baldur har blivit trött, det känns tydligt. Sånär som på vila hela september så har han jobbat på finfint i ett år. Låter honom få vila nu. Kommer säkert att märkas tydligt när han är nyfiken och redo igen.
Hròi har pga sin dåliga mage fått en betydligt längre vila, men han däremot bara skriker att få jobba. Kommer i full karriär och rusar under grinden när jag tar någon annan för arbete. Rökkvi är också positivt inställd till arbete. Han har haft en liten trotsperiod där han ogillar att det ställts krav, men tycker att det släppt och vi har hittat ett bra ge-och-ta-läge. Ibland kan jag nerslås lite av att det inte går så fort med utvecklingen och var vi borde hamnat. Samtidigt så är mina hästar också mina livskamrater, så att bygga en långsiktig relation och ett förtroende är så viktigt för mig. De ska känna mig utan och innan. Lita på mig till 110%. Gör de det, så får jag massor tillbaka.

Nu ska vovvarna & jag ut på en morgonpromenad i blåsten. Får väl klamra oss fast i nån stabil björk?
Sen ska det mockas efter grisarna av en mysig natt på stall - lär ta halva dagen;-P
//