Äntligen har minusgraderna anlänt och jag tycker om det, även om jag fryser konstant. Första advent. 22 dagar till innan vi vänder och går mot ljusare tider igen. Tycker om att se fönster lysas upp av alla stjärnor och ljusstakar. Värmen.

Inatt drömde jag att Coronaviruset plötsligt dog ut och vi skulle leva på som förut från och med idag. Jag fick panik! Såklart ogillar jag pandemin, men jag trivs med att världen stannat upp. Att vi behöver tänka om. Vara rädda om livet, varandra och tiden.
Att inte ta allt för givet utan eftertänksamhet. Tacksamhet.

Igår fick jag ett infall att baka bullar. 116 stycken blev det. Oj vad jag insåg hur lite jag tycker om att baka. Mjöl i hela köket. En evig väntan på all denna jäsning. Hinner tappa motivationen och inspirationen många gånger under väntan. Nu vet jag, att det ska ta lång tid innan jag får ett sånt här infall igen. Det enda positiva jag kan komma på är att det doftar gott i huset. Fortfarande. Kaneldoft.
Just ja, träna på mitt tålamod också. Icke att förglömma.
Varför säger man förglömma? Hur ofta efterglömmer man?

Idag ska jag ge mig på att snickra ett slags fodertråg till hästarna. Har en bild i huvudet hur det ska se ut. Vill förlänga ättiden på kvällen/natten. Ska bli spännande att se om jag lyckas skapa det utifrån bilden jag har i mitt huvud.
Men först ska jag bara sitta och titta på
första ljuset som tänts. Klia katten på magen och dricka kaffe. Hitta lugnet. Andas. Och skriva dagbok. Väderbok.

Känner mig lite som en papegoja som fått lära sig att prata och bara kan en eller två meningar. Hösten. Denna årstid som jag ogillar mer än någonting annat. Det är grått, lerigt, tråkigt, än mer grått, fuktigt, burrigt, mörkt och lite mer grått.
Sen lite lera på det. Jag försöker vara utomhus så mycket det bara går under dygnets ljusa, ja eller dygnets mindre mörka timmar. Knaprar D-vitamin och tänder ljus. Men nej, det fungerar inte. Inte ett dugg. Sen så kör vi lite pandemi på det så är liksom hösten fullbordad i sin prakt.
Hör allt som oftast människor säga att de vill att det ska bli som vanligt igen. Som innan. Själv ställer jag mig frågan: Vill vi verkligen det? Jag vill tro att vi ska använda den här tiden och skapa en ny, annorlunda, hållbarare framtid. Det var kanske dags att stoppa hamsterhjulet. Få tid för eftertanke, att bli mera solidariska, bry oss om varandra och fundera på oss själva och vad vi vill, kan och önskar oss av framtiden.
Det jag saknar absolut allra mest i de här tiderna, är att få kramas. Krama om dem som betyder allra mest. Det är egentligen det enda som känns annorlunda för mig.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas avskytt mörkret och varit otroligt väderkänslig. Konstigt egentligen att något jag verkligen inte kan påverka alls tar upp så stor del av mitt sinne och liv. Men trots min negativa inställning, så försöker jag ta tillvara på dagarna och göra det bästa utifrån omständigheterna. Så visst finns det en hel del positivism hos mig också, trots grått, mörker och lera.

Som det här! Det ger mig enorm glädje för en liten stund. För första gången kan jag se på en bild på mig själv och känna mig ganska nöjd. Att min sits förbättrats. Att jag är mer balanserad. Tro inte att det kommit gratis. Jag tränar på min liksidighet och min bålstyrka varje dag, i det mesta jag gör. Jag vill göra det så bra jag kan för hästarna, men samtidigt för att j a g ska hålla ihop denna krackelerande kropp så j a g kan fortsätta rida sålänge jag lever.

Nu ska tanten bädda ner sig. Med raggsockor och tyngdtäcke.
//