Ibland är det svårt att vara människa. Alla vill bli synliga, bekräftade och accepterade. För att vi tydligen är ett flockdjur. Men vi ska heller inte ta för mycket plats, för då är vi dryga och kaxiga. Man ska heller inte vara varken underviktig eller överviktig. Inte se alltför bra ut, men heller inte motsatsen Alla de där normerna som är som någon oskriven lag. Människovärdet. Vem har satt normerna?

Samtidigt så lever vi i en kluven tid just nu. Vi ska vara individualister, men samtidigt solidariska och vara rädda om vår omgivning. Min egen upplevelse av det är att det verkar vara svårt. Speciellt för generationen som fötts in i det individualistiska samhället.

Jag har svurit så över mina studier. Slitit mitt hår, frustat och pustat. Men jag är också enormt glad att jag får utvecklas och får nya kunskaper.

Har läst otaligt med litteratur om just värderingar, normer och specialpedagogik och kommer till insikt att vi människor kan vara så brutalt elaka. Varför? Vad får en människa ut av att stampa på någon annans tår?

Vi säger att ”-hen är för mer än andra”. Vad gör det om någon är för med än någon annan då? Varför kan inte den personen få vara det? Sålänge den personen inte skadar eller sårar någon annan så kan det väl få vara okej, eller? Eller måste man såra någon annan för att bli för mer?

Måste vi alltid jämföra oss med andra? Som att hela livet som ”flockdjur” måste vara en endaste stor tävling.

Ja sånt här kan jag grubbla på under en morgonpromenad med hundarna. 

Idag dök tanken upp när jag måste tvinga mig själv att gå hem och äta frukost innan jag tar mig för något annat. Därför att jag i stort sett hela livet kämpat med någon form av ätstörning. Inte pga nåt kroppsideal utan enbart ett självdestruktivt beteende. Äta har aldrig varit prioritet i mitt liv, även om jag idag har lärt mig att tvinga i mig något varje dag. Morgon, middag, kväll. Det tar enormt mycket tid från sådant jag skulle vilja göra istället. Och att ständigt höra om dieter, träning, vikt och figur är en daglig kamp hos mig själv. Att bortse, sålla och fokusera på mig själv, mitt mående och mitt ätande tar både tid, kraft och energi. Men jag skulle aldrig någonsin lägga över mitt problem på någon annan. Det är just mitt problem och min kamp där jag måste låta bli att jämföra mig med andra. Att det inte är någon tävling. 

Och där har jag lyckats peta i mig lite frukost i skrivande stund. Nu kan jag ta tag i dagen och ställa larmet på klockan så det påminner mig om

något till lunch senare. 

//

ÄNTLIGEN är min sista examinerande uppgift inlämnad för terminen. En svettig vecka där jag plöjt litteratur som en vårtörstig björk och skrivit så fingrarna blöder. Bara en närträff kvar innan jag får sommarlov (från studier).
I övrigt så väntar jag, väntar lite till och väntar lite mer. På värme! Blombrädorna är sprängfyllda av växter som väntar på att få flytta utomhus, hästarna står och dreglar och längtar efter bete och jag själv längtar efter att få kasta av mig skorna och springa barfota!

Jag har inte åkt iväg med hästarna sedan augusti förra året, då jag lyckades bränna hela insidan av min vänsterhand. Men häromdagen tog jag mig själv i kragen. Det gick bra och problemet ligger inte hos hästarna, utan hos mig, men efter lite svett och lockande så gick vi på och av ett antal gånger och blev avdramatiserat.... för mig! Ännu ett mål jag kan stryka från listan. Nu blir nästa steg att ta mig iväg till ovalbana. Tänka sig att Rökkvi har blivit ett fromt lamm som är först fram i hagen. Det har tagit tid, tålamod, ilska, gråt och massor med frustration, men nu anser jag att vi är i hamn. Tror faktiskt att han också tycker det. Idag är jag så sjukt glad över att jag aldrig gav upp, för att inte tala om allt jag lärt mig (och fortfarande lär mig). Baldur går igenom en trotsålder, men han är så galet snäll och ödmjuk så jag kan inte annat än att skratta åt hans försök att vara liten tuffing:-)

För första gången sedan -91 har jag hundar som inte är direkt ljudkänsliga eller åskrädda. Är jättekonstigt, men också väldigt skönt och avslappnat. Krakki är nog den som faktiskt stormtrivs med att ha fått en större plats i familjen och jag inser att han kan massor med saker som han aldrig riktigt fått tid att visa.
(Mattens fel såklart!) Så inget ont som inte har något gott med sig.

Ungefär såhär ser mitt *coronaliv* ut. Med andra ord ingen större skillnad mot innan.
//