Ibland är det svårt att vara människa. Alla vill bli synliga, bekräftade och accepterade. För att vi tydligen är ett flockdjur. Men vi ska heller inte ta för mycket plats, för då är vi dryga och kaxiga. Man ska heller inte vara varken underviktig eller överviktig. Inte se alltför bra ut, men heller inte motsatsen Alla de där normerna som är som någon oskriven lag. Människovärdet. Vem har satt normerna?

Samtidigt så lever vi i en kluven tid just nu. Vi ska vara individualister, men samtidigt solidariska och vara rädda om vår omgivning. Min egen upplevelse av det är att det verkar vara svårt. Speciellt för generationen som fötts in i det individualistiska samhället.

Jag har svurit så över mina studier. Slitit mitt hår, frustat och pustat. Men jag är också enormt glad att jag får utvecklas och får nya kunskaper.

Har läst otaligt med litteratur om just värderingar, normer och specialpedagogik och kommer till insikt att vi människor kan vara så brutalt elaka. Varför? Vad får en människa ut av att stampa på någon annans tår?

Vi säger att ”-hen är för mer än andra”. Vad gör det om någon är för med än någon annan då? Varför kan inte den personen få vara det? Sålänge den personen inte skadar eller sårar någon annan så kan det väl få vara okej, eller? Eller måste man såra någon annan för att bli för mer?

Måste vi alltid jämföra oss med andra? Som att hela livet som ”flockdjur” måste vara en endaste stor tävling.

Ja sånt här kan jag grubbla på under en morgonpromenad med hundarna. 

Idag dök tanken upp när jag måste tvinga mig själv att gå hem och äta frukost innan jag tar mig för något annat. Därför att jag i stort sett hela livet kämpat med någon form av ätstörning. Inte pga nåt kroppsideal utan enbart ett självdestruktivt beteende. Äta har aldrig varit prioritet i mitt liv, även om jag idag har lärt mig att tvinga i mig något varje dag. Morgon, middag, kväll. Det tar enormt mycket tid från sådant jag skulle vilja göra istället. Och att ständigt höra om dieter, träning, vikt och figur är en daglig kamp hos mig själv. Att bortse, sålla och fokusera på mig själv, mitt mående och mitt ätande tar både tid, kraft och energi. Men jag skulle aldrig någonsin lägga över mitt problem på någon annan. Det är just mitt problem och min kamp där jag måste låta bli att jämföra mig med andra. Att det inte är någon tävling. 

Och där har jag lyckats peta i mig lite frukost i skrivande stund. Nu kan jag ta tag i dagen och ställa larmet på klockan så det påminner mig om

något till lunch senare. 

//