Fyra grader imorse. Väcker minnen. Skolstartsluft. Att sommarmånaden går mot sitt slut. Semestertider. Löven som saktliga börjar gulna och kantarellerna som tittar fram i skogen. Solbrännan bleknas av.
Bockjakten närmar sig och likaså älgflugornas uppkomst.
Kanske går jag lite händelserna i förväg, men det gäller att vara förberedd.
I år blir det skolstart även för mig. Skräckblandad förtjusning.

Solen värmer nu när den tittar fram. Sitter ute med kaffemuggen, filtarna. Raggsockorna. Fåglarna har ändrat läten och man hör inte längre de nyutflugna hungriga ungarnas skrik. Bangsi ligger här bredvid och andas lugnt och jag känner en tacksamhet att han fortfarande är här med mig.
Han vet att vi snart ska ut i skogen. Där, där vi trivs som allra bäst.
Hästarna har börjat sätta vinterpäls och sommarglansigheten börjar saktligen mattas av. Sommarmagarna kommer att lägga sig och rutiner för utfodringar tas åter i bruk.

Vemod.
//

Flöden bombarderas med semesterbilder och det perfekta livet. Klart jag blir lite stressad, men så försöker jag landa i mig själv. Jag är hemmakär. Jag är extremt hemmakär. Klart över gränsen av vad som är normalt. Jag uppskattar mest i hela världen att få vara hemma, skrota runt med skit under naglarna. Umgås med mina djur. Där jag får vara bara jag. Behöver inga ord, utan mitt tillstånd räcker gott som kommunikation. Kanske lite som
tjuren Ferdinand?
Det är ialla fall där jag finner ro och återhämtning.
Med facit i handen så var mitt semesterupplägg med att jobba varannan dag en riktig fullträff. Jag orkar köra in i kaklet på jobbet. Men orkar också med att vara matte och fru. Tror jag är en bättre kollega och fru.... och matte.

Kroppen läker ihop efter vår bravad för snart tbå veckor sedan. Känner mig fortfarande överkörd, men hoppas det ger med sig. Fördelen är att jag rider med en mycket mjukare och stilla hand. Inget ont som inte har något gott med sig. För nog märker jag skillnad i hur hästarna svarar på det.

Idag ska det komma lite välbehövligt regn. Trots att KriswebbDalarna inte tycker det är mer än en trea, så är det så torrt i skogen. Knastrar under fötterna.
Men än så länge tittar solen fram och jag tänkte hinna med hundpromenad i n n a n regnet. Vanligtvis har himlen en tendens till att öppna sig så fort jag tar i dörrhandtaget.
//

För att göra en lång historia...lång.

I tisdags på min lediga dag. Soligt. Så red jag. Precis som vanligt. Baldur var en klippa på sitt pass. Vi jobbar just nu med att hitta ett medeltempo i tölten, men brukar avsluta med ökad tölt - vilket är den gångart han är mest avslappnad och bekväm med. Någonstans där i den ökade tölten på väg mot att sakta av, så snubblar han. Ner på bringan, nosen i backen och sen slår runt i en graciös saltomortal. Någonstans i den hundradels sekund detta tar, är jag någonstans mittemellan marken och hästen.

Det enda jag hinner tänka på (ja förutom att hela livet flashade förbi) är att skydda ansiktet. Så jag drar in huvudet så långt jag kan mot bröstet.
Sen vet ni den där känslan när tiden stannar upp. Allting blir tyst och man bara kastar sig upp för att se hur det gick med hästen. Känner att kroppen värker och blodet kyler, men just där och då spelar det ingen som helst roll. Hästen är viktigast!
Nu, nästan två dygn senare är jag så enormt tacksam och lycksalig över att Baldur inte bröt nacken!!! Han har klarat sig helt ifrån svullnader, utan endast ett skrapsår på mule och bringa. Min pedantskötta sadel är dock i en annan kaliber, som fick ta smällen där i gruset. Och hjälmen. Men som min man sa, det är bara materiellt!! Huvudsaken är att Baldur och jag mår bra.
Jag mår förhållandevis bra. Blåslagen och öm i hela kroppen. En skadad hand, axel och knä.... och lite fingrar. Men vad gör det på en redan trasig och sargad kropp.

Idag står endast långpromenader med hästar och hundar, för att mjuka upp våra muskler. Och fira Bangsi som fyller 10 år idag<3

...Och beställa en ny hjälm!!
Kom ihåg - rid ALDRIG utan hjälm!!! Tack vare den har jag räddat mitt huvud, ansikte, tänder!!!

Dagarna rullar på i rasande fart och det har redan hunnit bli juli. Hade en veckas semester då det var betesputsning, röjsågning och ved på schemat. Är
tillbaka på jobbet sedan en vecka och påbörjar nu min något lite annorlunda semester. Dvs varannan dag. Betyder i helhet att jag kommet att få fredag hela veckan! Hästarna har blivit sådär sommartjocka, men tänker inte låtas mig påverkas av denna vikthysteri som råder ohämmat. Vi motionerar så mycket vi förmår och tänker att de går naturligt ner i vikt till hösten/vintern. I min värld m å s t e en häst få beta. Är liksom det mest naturliga beteendet en häst har och säsongen är inte längre än utfodringssäsongen.

Vi, jag och grabbarna, vi har våra berg & dalar. Men vi reder ut dem. Vi fixar dem. Och vi stärker våra band och relation. Det var ett riktigt härligt ögonblick när jag fick komma och ha kramkalas med Rökkvi när han låg ner i hagen, utan att resa sig när jag kom. Antingen var han bara jävligt trött. Eller så har han fått ett stort förtroende för mig. Väljer att tro på det senare. Baldur sitter ju i knäet jämt, så hans förtroende behövde jag liksom
inte jobba så hårt för;-P <3

Det grönskar för fullt bland blommor och grödor. Första gurkan är skördad. Sallad och färska
örter har vi dagligen. Tomaterna är snart på gång. Som jag älskar den här årstiden!
Som jag och min vän brukar sammanfatta det.
”Världen blir liksom i färg”

Nu ska jag fortsätta suga musten ur den här dagen, innan det är dags att plocka av sig smyckena, ta bort nagellacket och imorgonbitti dressa upp i uniformen igen. En dag innan en ledig dag...
På återseende!
//