Happ, gick ju sådär att bli lite bättre på att skriva här, men än är det inte april! Coronamail, Coronanyheter, Coronakarantän, Coronacup, Coronahamstring, Coronabärs...Så här ska det bli ett inlägg u t a n Corona hade jag tänkt. (Men jo, jag tar mitt medborgliga ansvar och stormtrivs att få vara introvert och osocial!)
Ett sånt där vardagligt inlägg om egentligen allt och ingenting.
Äntligen börjar hästarna fälla och har fått av sig vinterskorna. Det betyder VÅR på riktigt. Som jag längtat. Ljuset är tillbaka! Understället är tvättat och undanpackat. Tomatfröna är nedpetade i jorden, katten börjar intressera sig för att gå ut, Atli får äntligen bada i sina äckliga diken och jag står i startgroparna för att få vårstäda *kuvösen* och harva hästarnas hage. Det här är MIN årstid! Bara en önskan om sisådär 25 plusgrader till så är allt som det ska vara:-)
Nånstans mellan allt så ska det pluggas också. Haft 2 intensiva dagar framför datorskärmen och examinerande uppgifter hopar sig så det står härliga till. Just nu skjuter jag upp dem lite i hopp om någon regnig och blåsig dag. Som sagt, april kommer strax och alla vet ju hur april kan vara.

*Peppar, peppar* så har min vildhäst inte varit just vildhäst på väldigt länge nu. Jag har ändrat lite i min taktik och agerande och än sålänge verkar den fungera. Men någonstans är jag förberedd på bakslag också, vilket är bra så inte besvikelsen sänker mig ännu en gång.

Nu ska jag ut och njuta lite av vårsolen. Kaffekannan är tömd och sängen bäddad!
//

Brukar verkligen försöka hålla mig ifrån att diskutera eller analysera samhällsfrågor på digitala plattformar då det skrivna ordet är svårtolkat för många. Men..... idag gör jag ett undantag. Läser kontinuerligt om alla "hån" mot folk som
bunkrar i dessa Coronatider. Hela tiden går media ut med att varor inte kommer att ta slut. Inte en enda gång har jag läst att det kanske inte beror på någon rädsla för att varor ska ta slut, utan att det kan bero på att människor helt enkelt förbereder sig på att familjen blir flunsaliggandes och inte k a n eller o r k a r ta sig iväg. Den där solidariteten om att inte smitta andra. Den där solidariteten som kanske borde finnas även när vinterkräksjukan härjar som mest.
Vi har de senaste årtiondena blivit pumpade med individualisering. Klara dig själv, tänk på dig själv, stå upp för dig själv och att det någonstans blivit legitimt att kliva på andras tår för att själv nå toppen. Nu plötsligt ska vi helt och hållet bortse från det och tänka på grannen mer än sig själv. Självklart blir det någon form utav kaos. (Vill, kan och vågar vi be den där okända grannen att handla åt oss om vi blir sjuka och inte orkar ta oss ut?)
Vi klarar uppenbarligen inte riktigt av sådana snabba vändningar. Sverige har varit förskonade länge från krig, svält och katastrofer och då är det inte heller konstigt att övriga världen slår hårt på trumman då de VET av erfarenhet vad som k a n hända.

Personligen är jag mer rädd att få vinterkräksjuka, då det innebär att vända ut och in på varenda organ i kroppen och är för mig en nära-döden-upplevelse. Jag behöver inte heller bunkra, då det snarare är perfekt läge för frystömning. Men jag har också en solidaritet gentemot dem som faktiskt är rädda. Lika rädda för Corona som jag är för vinterkräksjukan.

Visst förundras jag också över att många, många länder vidtar åtgärder för att stoppa framfarten av viruset, medans vår svenska statsepidemiolog vill att vi ska smittas hela högen - framförallt innan någon kan svara på om man faktiskt blir immun för återsmitta eller ej. Har också en fundering om
hur snabbt viruset muterar i relation till hur många som smittas. Är det lika stor risk för mutering oavsett antal smittade?
Dessutom står statsepidemiologen och nästintill hånskrattar åt att människor i övriga världen förser sig med munskydd. Om nu inte munskydd fungerar alls så kan man fundera varför det används inom vården? Man har ju ändå konstaterat att Covid-19 är en droppsmitta - och yes, då förstår även en liten människa som jag - att munskydd till viss del hjälper. Och har en person som
är smittbärare på sig munskydd och träffar en ickesmittad med munskydd så har faktiskt risken med att smittas blivit minimerad. Men då var vi där igen, att "de styrande" vill att vi ska bli smittade - innan vi vet huruvida återsmitta är tänkbart eller ej.

Ja det var min morgonfundering.....medans vinden viner och in-till-benmärgen-kylan och känner mig nöjd med att föredra att umgås med fyrbenta framför tvåbenta.
//

Hur som helst så är ju ändå cellerna där Corona partajar loss tämligen vackra.

Bild lånad från: Institut Pasteur

Vaknar upp till ett vitt landskap och känner mig inte ett dugg besviken. Även om småfåglarna har skvallrat att ljuset och våren är i antågande, så var det inte oväntat att vintern skulle visa sig.
Jag laddar för Vasaloppsstarten och en pluggdag. Hästarna fick lite oplanerad vila en vecka för att det stormat lite. Men igår var det dags att ta vid där vi slutade. Sagt det förr, säger det igen. Det GÅR att vila sig i form. Positiva hästar med massor av energi gjorde passen till en fröjd. Jag har lite mål
i sikte, även om jag tänker behålla dem lite för mig själv ett tag till.

Slog i min höft på jobbet för en månad sedan och har nu fått en kortisoninjektion, så nu går det att rida igen utan outhärdlig smärta, även om jag fattar att det tar tid innan trokanterbursiten läker ut. (En trasig slemsäck). Tyvärr kan jag inte äta antiinflammatoriskt så därav kortison istället.

Och där gick Vasaloppsstarten. En kopp kaffe till sen tar jag mitt egna lopp med vovvarna i snön.