ÄNTLIGEN är min sista examinerande uppgift inlämnad för terminen. En svettig vecka där jag plöjt litteratur som en vårtörstig björk och skrivit så fingrarna blöder. Bara en närträff kvar innan jag får sommarlov (från studier).
I övrigt så väntar jag, väntar lite till och väntar lite mer. På värme! Blombrädorna är sprängfyllda av växter som väntar på att få flytta utomhus, hästarna står och dreglar och längtar efter bete och jag själv längtar efter att få kasta av mig skorna och springa barfota!

Jag har inte åkt iväg med hästarna sedan augusti förra året, då jag lyckades bränna hela insidan av min vänsterhand. Men häromdagen tog jag mig själv i kragen. Det gick bra och problemet ligger inte hos hästarna, utan hos mig, men efter lite svett och lockande så gick vi på och av ett antal gånger och blev avdramatiserat.... för mig! Ännu ett mål jag kan stryka från listan. Nu blir nästa steg att ta mig iväg till ovalbana. Tänka sig att Rökkvi har blivit ett fromt lamm som är först fram i hagen. Det har tagit tid, tålamod, ilska, gråt och massor med frustration, men nu anser jag att vi är i hamn. Tror faktiskt att han också tycker det. Idag är jag så sjukt glad över att jag aldrig gav upp, för att inte tala om allt jag lärt mig (och fortfarande lär mig). Baldur går igenom en trotsålder, men han är så galet snäll och ödmjuk så jag kan inte annat än att skratta åt hans försök att vara liten tuffing:-)

För första gången sedan -91 har jag hundar som inte är direkt ljudkänsliga eller åskrädda. Är jättekonstigt, men också väldigt skönt och avslappnat. Krakki är nog den som faktiskt stormtrivs med att ha fått en större plats i familjen och jag inser att han kan massor med saker som han aldrig riktigt fått tid att visa.
(Mattens fel såklart!) Så inget ont som inte har något gott med sig.

Ungefär såhär ser mitt *coronaliv* ut. Med andra ord ingen större skillnad mot innan.
//