Äntligen har minusgraderna anlänt och jag tycker om det, även om jag fryser konstant. Första advent. 22 dagar till innan vi vänder och går mot ljusare tider igen. Tycker om att se fönster lysas upp av alla stjärnor och ljusstakar. Värmen.

Inatt drömde jag att Coronaviruset plötsligt dog ut och vi skulle leva på som förut från och med idag. Jag fick panik! Såklart ogillar jag pandemin, men jag trivs med att världen stannat upp. Att vi behöver tänka om. Vara rädda om livet, varandra och tiden.
Att inte ta allt för givet utan eftertänksamhet. Tacksamhet.

Igår fick jag ett infall att baka bullar. 116 stycken blev det. Oj vad jag insåg hur lite jag tycker om att baka. Mjöl i hela köket. En evig väntan på all denna jäsning. Hinner tappa motivationen och inspirationen många gånger under väntan. Nu vet jag, att det ska ta lång tid innan jag får ett sånt här infall igen. Det enda positiva jag kan komma på är att det doftar gott i huset. Fortfarande. Kaneldoft.
Just ja, träna på mitt tålamod också. Icke att förglömma.
Varför säger man förglömma? Hur ofta efterglömmer man?

Idag ska jag ge mig på att snickra ett slags fodertråg till hästarna. Har en bild i huvudet hur det ska se ut. Vill förlänga ättiden på kvällen/natten. Ska bli spännande att se om jag lyckas skapa det utifrån bilden jag har i mitt huvud.
Men först ska jag bara sitta och titta på
första ljuset som tänts. Klia katten på magen och dricka kaffe. Hitta lugnet. Andas. Och skriva dagbok. Väderbok.