Har aldrig blottat mig själv så här...

Jag har kämpat för min rätt att få vara jag så
länge jag kan minnas. Jag har mer en halva livet fått lära mig att ensam är stark. Hela min identitet har byggts på att kämpa in till sista blodsdroppen. Göra det jag gör så mycket jag kan, så länge det bara går och så bra det någonsin kan bli. När sen "någon" gav mig en käftsmäll och talade om att allt jag är, är inte tillräckligt bra, tillräckligt sant eller tillräckligt effektivt - då rasade min värld. Att min känsla, mitt kall och min stolhet inte var något värt.
Hela mitt jag försvann i en handvändning. Vem är jag? Är jag på riktigt? Hur kan jag vara så dålig, när jag tycker mig kämpat så?
Är det då värt att leva?

Jag har gått på mina hundpromenader, ridit på mina hästar och det enda som malt i huvudet är vad jag ska skriva i mitt avskedsbrev. När jag googlat och surfat på bästa sättet att avsluta livet med minsta möjliga skada för omgivningen...

Min man har varit den stora stöttepelaren genom detta. Men vad har han inte fått genomgå? Att behöva åka hem titt som tätt från jobbet, att ringa stup i ett - för att kolla att jag lever! Att vara ett stöd samtidigt som att han mår dåligt, för att jag mår sämst.
Någonstans därnere på botten försvann också en del av den lille glädje jag kunde känna. Fristaden. Vännen.
Återigen tvivlade jag på min rätt att finnas till.

Men som askan ur elden finns det en envishet inom mig. Envisheten om att bevisa mitt värde. Att jag har lika stor rätt att få finnas här som alla andra, med fel och brister.
Jag promenerar sakta i den svarta tunneln. Men nu ser jag åtminstone ljuset i den. Ser att det finns en väg ut och därute väntar min identitet på mig...
Jag ska äntra världen igen med rak rygg och stolthet. Jag fixade det här!
//