Livet har börjat återgå till något slags normaltillstånd och jag är tillbaka i rutiner. Det betyder inte att det inte gör ont fortfarande, men sorgen är mer rationell och får finnas där.
Jag är fortfarande helt förstummad och tacksam över alla som ställt upp och hjälpt mig igenom det här på olika sätt. Jag höll bokstavligt på att dö över att titta ut på en helt tom hage, men nu har lillskiten flyttat hem igen och har två fina kompisar som sällskap ett tag. <3

Att komma upp på Hrói's rygg igen var magiskt!! Han förstår. Han vet. Vi tröstar varandra.

Julen knackar på dörren och precis som vanligt så längtar jag mest tills den är över. Blev ju heller ingen direkt långledighet att se fram emot.

I min ledsamhet var jag inte tillräckligt uppmärksam på hundarna och Bangsi fick ett fult hot spot på ena benet. Så han lallar runt med "parabol" runt skallen.

Som tur är så trivs han helt okej med struten runt huvudet, så det är faktiskt ganska okomplicerat. Hot spot'et läker på fint också... Så förhoppningen är väl att vi är på banan igen inom snar framtid.
" En olycka kommer sällan ensam" heter väl uttrycket va?
Jag drog ju ur en tand också som spökar och har inte läkt ihop än. Fast värken är absolut överlevnadsbar nu.
Så: Kontenta: Nu kan det bara bli bättre! :-)

På tisdag ska jag på en liten road trip. Ledig dag då. DET ser jag fram emot!!<3
Nu dags för en påt... tr... fyrtår med kaffe och invänta lite dagsljus. Sen ut med dogzen!!
//