I torsdagskväll fick jag äran att vara med på en Zoomdate med ett gäng härliga människor med ett gemensamt häst-i-livet-intresse. Hann inte riktig med att reflektera över samtalen, vilket jag tagit mig tid till nu över en mugg morgonkaffe.

Det är två saker jag tar med mig extra mycket.

• Att inte ha bråttom.
• Målen. Målbilden.

Trots att jag inte alls har bråttom, utan att jag tycker att kvalité är viktigare än kvantitet, så märker jag att jag mer eller mindre omedvetet trycker ned mig själv. Nedvärderar min kunskap och erfarenheter. Blir arg på mig själv att jag inte lyckas lika fort som någon annan. Tänker mycket på min ”vildhäst”. Ska jag sälja, skänka bort eller skicka iväg på uppfostringsanstalt?

Men varje gång sådana tankar kommer upp i mitt huvud så blir mitt beslut: Aldrig på en världskarta!!

Han är knepig. Eller det är han inte alls, det är jag som inte lyckats förstå honom fullt ut. Men det är ETT av mina mål. Att göra det. Vi har faktiskt kommit jättelångt om jag tittar tillbaka på tiden. Men så kommer det där dåliga självförtroendet fram - att det tagit så lång tid, för lång tid att nå dit vi är idag. Hade jag blivit bättre om någon annan kommit dit med honom mycket fortare? Hade jag lärt mig det jag kan idag då? Hade vi haft det starka bandet? Kärleken?

Alla dessa tusen frågor som snurrar runt i huvudet lilt en centrifug med enorma G-krafter.

När han väl vill bli hämtad i hagen (det är där vårt stora problem ligger) så är han en fantastisk individ. Han är absolut inte ovillig att arbeta, snarare tvärtom.  Lyhörd, rolig, öronen fram, power och ger mig i stort sett alltid ett leende från öra till öra efter ett arbetspass eller bara ett galopprace i skogen. Vi har satt alla gångarter i olika tempon och den mesta dressyren. Sen ska den såklart förfinas. Det är en färskvara. Men så var det just det där med att: 

När det passar honom. 

Jag kan alltså aldrig planera något i förväg med honom och det är där vi är idag, även om

veckor, dagar, har mer eller mindre minskat till timmar. Samtidigt så tänker jag på målet med mig själv. Att jag helt har slutat rida eller arbeta med hästarna om jag är på dåligt humör eller känner mig stressad. Det blir aldrig bra då. Och om jag känner så, så kanske jag helt enkelt får acceptera att ha en häst som också känner så?

Sen har vi valpen. Den där lilla blåögda. Mitt lilla hjärtegull. Som vill sitta i knäet. Som varje dag skriker *Ta mig!!!* Vi skrattar tillsammans på varje arbetspass. Vårt mål nu är att skratta mindre och ha lite mer fokus på det vi faktiskt gör för stunden:-) Tror han har lite samma bokstavskombinationer som sin matte - att göra flera saker samtidigt. (Nu skrattar jag för mig själv, för preeeecis såååå är det). Han bjuder på en för mig helt magisk ökad tölt, men samtidigt måste vi titta på fåglarna, lyssna på ekorrarna, fladdra lite med tungan och huvudet, skratta, hoppa till för en snigel som somnat på vägen, vifta på öronen och tigga godis från någon mötande människa. Valpen blir snart 8 år!! Skrämmande och underbart på samma gång!!

Så där hamnade min reflektion. Kaffet är slut och hundarna har vaknat. Så nu lägger jag fokus på dem en stund. En promenad där jag helt enkelt får låtsas att solen skiner...

//