Några minusgrader, stickning. En kopp kaffe och en katt i knäet med ljuset från julgranen. Det är en morgon i min smak. Det där lugnet som infinner sig. Hästarna står och mumsar frukost medans hussen & hundarna sover fortfarande.

Traditionsenligt så kunde mannen upp och flyga och jag rida på Julafton. Vår alldeles egna tradition.
Jag uppskattar att ingen utav oss lider av stress att allt ska hinnas med och vara perfekt, utan att vi kan unna oss det där som får oss att må bra.
Men mest av allt känner jag tillfreds med att julen inte längre är synonymt med sorg. Att jag kan känna en värme igen. Tacksam över att sorg faktiskt kan blekna.

Och tänk..... törs knappt skriva det, men sedan mitt förra inlägg så har Rökkvi varit den som kommit först fram i hagen, vilket inte hänt någonsin tidigare. Antingen så blev han lite skärrad av att jag hotade med att ge bort Ennislauf'et till Baldur, eller så att jag faktiskt börjat använda PeeWeebettet igen (folk får tycka vad de vill om det - men mina hästar har alltid älskat det!).
Jag tänker ialla fall suga på karamellen så länge den finns kvar och bara njuta av de här stunderna.
//
God Fortsättning!<3