Snart har en vecka passerat sedan Bangsi fick somna in. Beslutet var rätt, men han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag hör fortfarande hans snarkningar och djupa suckar. I elva år kamperade vi ihop, så det s k a kännas saknad.

Jag är också enormt tacksam för att jag fick vara hans människa under alla dessa år. <3

Är också väldigt tacksam över de två illbattingar som ännu finns med, tillsammans med alla de övriga två- och fyrbenta.

Men visst känns det konstigt att *bara* ha två vovvar kvar. Vad som varit en flock är endast en duo nu.

Rökkvi... min Rökkvi har inte varit vildhäst en endaste gång i år. Törs jag hoppas att den tiden är förbi, eller kommer bakslag? Oavsett så känns det förjäkla bra att jag aldrig kastat in handduken utan kämpat med blod, svett och tårar. Baldur den lilla valpen, är i en ny utvecklingsfas och det är sjukt skoj när poletterna bara trillar ner sådär.

Jag har lite långledigt från jobbet och den mesta tiden spenderas med djuren och övrig tid med studier. Att förhålla mig till alla rekommendationer är inte svårt alls. Faktiskt. Men visst längtar jag efter att få umgås med mina äldre vänner och svärföräldrar på ett normaliserat sätt. Är dock stolt över dem som inte nonchalerar vad som
pågår, utan tar det på allvar. Jag som säkert många andra håller stark tilltro och längtan efter ett vaccin.

Idag får vi väl gratta Knugen och hoppas på att alla valborgsfirare tar sitt ansvar och att vi hoppas att
det var gökdämpen som anlände för några dagar sedan. Nu vill jag bara ha värme och sol!!
//

Ja ni vet, det där viruset...
Någon vet säkert vad jag menar. Det tar upp det mesta i världen nu och går inte att trolla bort.
Vissa skrämmer det, en del nonchalerar och vissa stoppar huvudet i sanden. Själv gör jag nog lite av allt, beroende på situation. Men just idag tänkte jag ägna min tid åt att vara tacksam. Tacksam för allt jag har, människor omkring mig som betyder så mycket för mig. Mina djur. Att jag har tak över huvudet och rent vatten ur kranen. Att solen lyser.
Att jag har kläder att sätta på mig och mat i kylskåpet.
Alla de där självklara sakerna för mig, som inte är så självklara för alla människor i världen. Det är jag tacksam för, idag.

Igårkväll stod jag ute och tittade på stjärnhimlen. En vacker, kall och klar kväll. Att kunna titta upp över det oändliga. Så vackert. Fridfullt. Bekymmerslöst.

Idag har jag bestämt att ångesten inte ska få hälsa på. Jag har varken tid, lust eller ork till det. Den är numera som en riktigt jobbig och envis fluga som inte går att vifta bort och som hinner flyga iväg när flugsmällan kommer fram. Samtidigt som jag avskyr den med det värsta hat som finns, så är jag tacksam över allt den givit mig. Att den format mig till en bättre människa. En medmänniska. Också en slags tacksamhet.
Jag ska umgås med mig själv idag. Tycker inte att det är ett så pjåkigt sällskap faktiskt. När ångesten inte med.
//