Snart har en vecka passerat sedan Bangsi fick somna in. Beslutet var rätt, men han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag hör fortfarande hans snarkningar och djupa suckar. I elva år kamperade vi ihop, så det s k a kännas saknad.

Jag är också enormt tacksam för att jag fick vara hans människa under alla dessa år. <3

Är också väldigt tacksam över de två illbattingar som ännu finns med, tillsammans med alla de övriga två- och fyrbenta.

Men visst känns det konstigt att *bara* ha två vovvar kvar. Vad som varit en flock är endast en duo nu.

Rökkvi... min Rökkvi har inte varit vildhäst en endaste gång i år. Törs jag hoppas att den tiden är förbi, eller kommer bakslag? Oavsett så känns det förjäkla bra att jag aldrig kastat in handduken utan kämpat med blod, svett och tårar. Baldur den lilla valpen, är i en ny utvecklingsfas och det är sjukt skoj när poletterna bara trillar ner sådär.

Jag har lite långledigt från jobbet och den mesta tiden spenderas med djuren och övrig tid med studier. Att förhålla mig till alla rekommendationer är inte svårt alls. Faktiskt. Men visst längtar jag efter att få umgås med mina äldre vänner och svärföräldrar på ett normaliserat sätt. Är dock stolt över dem som inte nonchalerar vad som
pågår, utan tar det på allvar. Jag som säkert många andra håller stark tilltro och längtan efter ett vaccin.

Idag får vi väl gratta Knugen och hoppas på att alla valborgsfirare tar sitt ansvar och att vi hoppas att
det var gökdämpen som anlände för några dagar sedan. Nu vill jag bara ha värme och sol!!
//