Ja ni vet, det där viruset...
Någon vet säkert vad jag menar. Det tar upp det mesta i världen nu och går inte att trolla bort.
Vissa skrämmer det, en del nonchalerar och vissa stoppar huvudet i sanden. Själv gör jag nog lite av allt, beroende på situation. Men just idag tänkte jag ägna min tid åt att vara tacksam. Tacksam för allt jag har, människor omkring mig som betyder så mycket för mig. Mina djur. Att jag har tak över huvudet och rent vatten ur kranen. Att solen lyser.
Att jag har kläder att sätta på mig och mat i kylskåpet.
Alla de där självklara sakerna för mig, som inte är så självklara för alla människor i världen. Det är jag tacksam för, idag.

Igårkväll stod jag ute och tittade på stjärnhimlen. En vacker, kall och klar kväll. Att kunna titta upp över det oändliga. Så vackert. Fridfullt. Bekymmerslöst.

Idag har jag bestämt att ångesten inte ska få hälsa på. Jag har varken tid, lust eller ork till det. Den är numera som en riktigt jobbig och envis fluga som inte går att vifta bort och som hinner flyga iväg när flugsmällan kommer fram. Samtidigt som jag avskyr den med det värsta hat som finns, så är jag tacksam över allt den givit mig. Att den format mig till en bättre människa. En medmänniska. Också en slags tacksamhet.
Jag ska umgås med mig själv idag. Tycker inte att det är ett så pjåkigt sällskap faktiskt. När ångesten inte med.
//