Okej, för ganska exakt en månad sedan var jag ute i trädgården och rensade ogräs... Sen är resten borta. Jag synkoperade med minnesbortfall. Hela närminnet som bortblåst. Då jag var ensam är tiden för medvetandeförlusten helt oklar. Det blev tripp till Falun och inläggning. Det som uteslöts på plats var stroke och hjärtinfarkt.
Sen blev jag hemskickad med devisen ”lev som vanligt”, men du får inte rida, inte gå själv med hundar i skogen, inte bada/duscha när du är ensam hemma, inte ha tända ljus själv, lås inte om dig på toaletter och körkort indraget under utredning. Lev som vanligt? En som rider 3 hästar om dagen, jobbar och går mil med hundar...


Igår efter 29,5h i vaket tillstånd (ren och skär tortyr kan jag meddela!!!) så har jag äntligen fått göra EEG. Tar 2 veckor innan jag får svar på det. Väntar fortfarande på MRT och läkarbesök...
Det är alltså just nu som ev. epilepsi utreds...

Som tur är så går jag hos den bästa terapeut som finns! Som hjälper mig att återta mitt liv, sakta men säkert. Jag har kommit upp på hästryggen igen (med bästa maken som ”personlig assistent” om
nåt skulle hända). Jag har fina människor runt omkring mig som stöttar & peppar<3

Så, nej... Jag vill inte ha ett endaste ”tycka synd om”!!! Jag har tyckt synd om mig själv så det räcker och blir över! Jag har smått börjat återhämta mig från traumat och bearbetar framtiden.
Tanken på att inte kunna behålla hästarna har utan tveksamhet varit det absolut värsta tänkbara scenariot!!!
Att skriva ner det här är bara en process i min acceptans. Att det får vara såhär just nu.

Nu ska jag ta tag i att tvätta bort limmet hur hårbotten efter +20 elektroder. Att bada håret i Descutan är rena drömmen i jämförelse och jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva vara vaken i mer än ett dygn igen!
Åver & Aout!
//