Jag hymlar inte längre. Jag står för vem jag är. Med både bra & dåliga sidor. Livet är inte ett rosaskimmel. Det låter min ångest få veta allt som oftast.
Jag saknar Hrói. Jag saknar Drómi. Sådär så det riktigt gör ont. Jag avgudar mina bruna pojkar som går kvar ute i hagen. Men glädjen. Den har inte återfunnits.... än. Den kommer. Det får ta tid. Under tiden är min man enorm. Han pysslar om dem som de vore de sköraste glasskärvorna. Tills jag finner glädjen igen.
Den kommer.
Min älskade Atli. Den lilla guden. Kungen! Qing Atli har drabbats av en autoimmun sjukdom. Den kom fort som attan. Vi har gråtit, svävat mellan hopp och förtvivlan. Ilska.
Att det aldrig tar slut. Att vi inte får ha lugnet. Att bara få vara.
Atli är dock vid gott mod. Förhållandevis glad och sig lik.
Men.... får jag höra det minsta skitpratet om honom, uppfödare, gener eller dylikt. Då lovar jag att jag inte kommer vara nådig!!! Så är det någon som tycker & tänker? Håll det för er själva!! Tack!!

Det enda som betyder något är att Atli får må så bra han bara kan. Att han får vara den han är. Livskvalité. Och det har han. Nu.